David Brooks är en konservativ opinionsskribent i New York Times med solkat journalistiskt renommé. Det räcker med att gå till Wikipedia-artikeln om honom för att få en föreställning om hur fördomsfritt han umgås med fakta. Ändå väljer det svenska liberala huvudorganet Dagens Nyheter att återkommande översätta och återge krönikor av honom, nu senast i ett karaktärsmord på Trump-dynastin, vars grundare sägs ha varit en bordellägare som smet från sin värnplikt i Tyskland (23/7). Denna simpla bakgrund får nu sitt genomslag i amerikansk politik, menar Brooks.
Kanske har han denna gång rätt, vem vet.
En av Brooks angreppspunkter mot den regerande presidenten i USA är att dennes son, DT jr, ska ha lockats att ”konspirera med en fientlig främmande makt”. Makten i fråga är Ryssland. Vad konspirationen har gått ut på är ännu oklart, liksom vad den kan ha inbringat (i form av monetärt eller symboliskt kapital). Den politiska poängen är att denna herre, Brooks, utan att darra utpekar just Ryssland som en ”fientlig främmande makt”. Och den nuvarande administrationen i Washington skulle, underförstått, vara mindre benägen att göra det än dess föregångare?
Råder det alltså ett fiendeförhållande mellan Ryssland och USA? En konservativ amerikan av Brooks typ önskar förmodligen att det ska vara så. Bland ryska opinionsbildare och politiker kan vi utgå ifrån att en liknande uppfattning florerar. Den som däremot önskar sig mindre laddade förhållanden mellan stormakter bör vara försiktig med att utpeka fiender. Det alliansfria Sveriges regering ska under inga omständigheter anamma en sådan inställning. Vi har allt att frukta av den.