Jag var oklar i en formulering i ett av mina julbokstips – om Ola Tunanders bok Det svenska ubåtskriget. Apropå främmande undervattensfarkoster i svenska vatten skrev jag att den officiella svenska hållning har varit att det i flertalet fall har rört sig om sovjetiska, eller ryska, ubåtar. Jag skrev inte ”är”, utan ”har varit”. Men det kan ändå missförstås. Hållningen förändrades stegvis ett drygt decennium efter det att 1983 ubåtsskyddskommission avlämnat sitt betänkande.
1995 års utredning konkluderade med att det inte fanns täckning för det utpekande av Sovjet, som utredningen 1983 hade gjort, även om en uppföljande utredning inom UD två år senare ansåg det ”överväldigande sannolikt att Sovjetunionen hade ansvaret för dessa operationer” . 2001 års utredning under ledning av ambassadör Rolf Ekéus konkluderade för sin del att det kan ha varit fråga om både sovjetiska och västliga ubåtar och att nationalitetsbestämning inte kunnat göras (bortsett från grundstötta U 137 i Karlskrona skärgård).
Den senaste positionen måste anses vara den rådande svenska.
I den engelska sammanfattningen av 2001 års ubåtsutredning (SOU 2001:85) heter det således: “There is no solid evidence that allows any conclusions to be made about the nationality of the violating submarines. […] [The Soviet Union can] scarcely be excluded as a possible violating state. Nor can the possibility of intrusions by Western submarines be excluded. Nevertheless, the fact remains that it has not been possible to identify the nationality of any of the submarines.” (s. 369)