Karlis Neretnieks är pensionerad generalmajor och tidigare rektor för Försvarshögskolan. Han låter sig gärna intervjuas i pressen; eller så finns det kanske inte så många andra att välja på när det gäller att lyfta fram vissa för Neretnieks behjärtansvärda perspektiv inom säkerhetspolitikens område.
Neretnieks har en linje. Att utgångspunkten för hans säkerhetspolitiska tänkande är Baltikums försvar, går det inte gärna att ta miste på. Inget fel i det i och för sig. Han är inte i tjänst längre, och han kan säga vad han innerst inne anser vara riktigt och viktigt.
Försvaret av Baltikum kommer igen som ett mantra hos honom. Problemet är att han samtidigt vill göra det till en fråga för det svenska försvaret. Det är emellertid ingen sak för Sverige. Hur gärna Nieretnikis så än må önska!
Det svenska försvaret ska vara ett starkt nationellt tröskel- och territorialförsvar, baserat på värnplikt, som försvarar Sverige. Ett sådant försvar har vi inte mycket av idag. Om vi förmår ta väsentliga steg i rätt riktning, något som är fullt möjligt och realistiskt, kommer Sverige att ha helt andra förutsättningar än för närvarande att hävda det svenska territoriets integritet så att det inte uppfattas som ett militärt tomrum, öppet för stormakters militära planer, påtryckningar och ingripanden. Lyckas vi med det, kan inte mer begäras av oss! Vi kan inte ta något ansvar för Baltikum.
De baltiska staternas självständighet var ett stort framsteg. Nationer har rätt till och ska de facto kunna utöva eget självbestämmande. Sverige bidrog efter förmåga därtill genom konstruktiva diplomatiska insatser i samband med övergången från Sovjetunionen till Ryssland. Om detta kan man läsa i ambassadören Lars Fredéns initierade böcker, Baltikums frigörelse och svensk diplomati 1989–91samt Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991–94.
Men rent sakligt sett handlade detta – ur ett svenskt perspektiv – inte bara om baltisk frigörelse från sovjetiskt förtryck, om än nog så viktigt i och för sig. För Sverige var det dessutom säkerhetspolitiskt centralt att ett antal känsligt belägna stater blev självständiga och därigenom avgränsade oss mot stormakten Ryssland; såsom en buffert för alla eventualiteters skull.
De baltiska staterna valde sedan att gå med i Nato. Det var deras eget val, på gott och ont. På det valet kan vi inte ha några andra synpunkter än att vi hoppas att den säkerhetspolitiska bindning som medlemskapet innebär ger förväntat utbyte i form av tryggare säkerhet, det vill säga att Nato vid behov alltså ”levererar”.
Neretnieks är dock problematisk. Med sitt låsta perspektiv förmår han inte se vad som är bäst för Sveriges säkerhet. Han har ingen klar plattform för Sveriges nationella försvar. Med Neretnieks prioriteringar är det inte ägnat att förvåna att han pläderade för avskaffandet av den svenska allmänna värnplikten, något som en ytterst tunn riksdagsmajoritet sedan olyckligt nog beslutade om.
Detta beslut var ju, som redan då kunde förutses, utomordentligt skadligt för Sveriges försvarsförmåga. Men antagligen var det när det gäller Neretnieks inställning kopplat till att han var och än i dag är inriktad på svenska utländska insatser, något som värnpliktiga självfallet inte ska och inte heller pliktmässigt behöver ställa upp på – och som dessutom direkt försvagar landets egen försvarskraft.
Neretnieks resonerar inte utifrån den strategi som är möjlig för ett genuint försvar av Sverige, nämligen ett starkt, självständigt tröskel- och territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. Istället är hans återkommande lösning på Sveriges bristfälliga försvar fortfarande medlemskap i Nato. För vårt land finns det dock i grund och botten inget annat svar än att lita till egna krafter.
Neretnieks har fastnat i en naiv idealism, eller vad hans önsketänkande nu baseras på, som inte tjänar svensk försvarsförmåga eller våra säkerhetspolitiska intressen i en alltmer känslig omvärldsperiod som obönhörligen ställer frågorna allt skarpare.
Hans och andras återkommande tal om att Sverige med nödvändighet kommer att dras in i en militär konflikt relaterad till Baltikum – om en sådan nu av något skäl skulle bryta ut – är ogrundat och defatistiskt. Det finns inte någon sådan automatik.
För det första är detta en politisk fråga, det vill säga en fråga relaterad till vilken politik Sverige för. Med en konsekvent och uthållig alliansfri politik kan riskerna för Sverige inte bara minimeras utan vi kan också bidra till att det befarade händelseförloppet motverkas. Men en sådan politik måste för att vinna trovärdighet baseras på ett eget starkt nationellt försvar.
Där är vi långt ifrån ännu, men förutsättningar finns om de försvarsvänliga krafterna i landet kan enas om vad som bäst tjänar försvaret av det egna landet. Neretnieks är härvidlag inte till så stor hjälp. Citaten nedan är talande för hans orientering:
”Rimligheten i att Sverige skulle neka Nato (USA) att utnyttja svenskt luftrum och territorium i ett läge när Baltikum är uppenbart hotat diskuteras inte här. Möjligtvis kan påpekas att det i så fall vore att indirekt stödja Ryssland när det invaderar några av Sveriges grannländer.”
http://www.svd.se/karlis-neretnieks-om-kriget-kommer
”Det största säkerhetshotet i vårt närområde är rysk aggression mot Baltikum, och om det skulle bli verklighet finns ingen som helst möjlighet för Sverige att stå oberört. Vi behöver stärka försvaret så att det får en avskräckande tröskeleffekt, och vi behöver skaffa oss en riktig säkerhetspolitik genom att bli medlemmar i Nato. Det menar Försvarshögskolans förre rektor, generalmajor Karlis Neretnieks. Han samtalar med programledaren PJ Anders Linder.”
http://www.axess.se/tv/program.aspx?id=4832
”Men den svenska förmågan att ge hjälp till grannländer, exempelvis ifall Baltikum hotas, är också mycket begränsad, enligt Karlis Neretnieks. Att exempelvis flyga eller köra styrkor över Östersjön vore svårt, menar han.
– Det skulle inte gå. Framför allt det luftförsvar och de luftvärnsrobotar, som vi skulle möta på andra sidan, har vi inte den minsta chans att göra något åt. Dessutom, våra örlogsfartyg har tyvärr inte i dag något luftvärnsrobotsystem. Det innebär att de inte kan eskortera någonting över huvud taget över Östersjön, säger Karlis Neretnieks.”
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5389825
”– Det intressanta ur rysk synvinkel är inte att ockupera Sverige, det hör forntiden till, det hör kalla kriget till. Det sannolika är att man vill låna mindre delar av Sverige för att förhindra Nato, förklarar generalmajor Karlis Neretnieks.
I det tänkta krigsscenariot invaderas Gotland, Nynäshamn och Blekinge i en överraskningsattack samtidigt som kryssningsrobotar regnar ned över Sverige. Målet är att erövra och behålla Gotland för att därefter ostört kunna invadera Baltikum.
– Nu kommer Nato ha det besvärligt om ryssarna lyckas, konstaterar Neretnieks.
– Lyckas ryssarna med det här borde Baltikumoperationen vara tämligen enkel.
Den 66-årige generalmajoren passar även på att tala sig varm för att alliera sig med Nato för att stå emot en rysk invasion, men att en sådan allians kan komma att möta folkligt motstånd.
– Man kommer självfallet mobilisera sina proselyter här i Sverige som kommer driva sina kampanjer för att Nato är det värsta man kan tänka sig om de får basera sig här i Sverige, säger han.
När det är dags för frågor från publiken är det flera som är engagerade och oroas över hotet som målas upp av panelen. Men alla tycks inte köpa budskapet om ett stort militärt ryskt hot mot Sverige.
– Tror ni på allvar att Ryssland kommer att anfalla Sverige? utbrister en man.
Frågan möts av skratt från publiken.
– Frågan är egentligen fel ställd. Det du borde fråga om är; tror någon på allvar att Ryssland eventuellt skulle kunna hitta på några dumheter i Baltikum? Det är den frågan som ska besvaras! säger Neretnieks uppfordrande.”
”– Skulle en konflikten berøre Estland, Latvia og Litauen, vil Russland bruke svensk territorium for å beskytte flanken og hindre at NATO svarer. NATO vil bruke svensk territorium med motsatt mål. Sverige kommer altså til å bli trukket inn. Men Sverige har ikke noe apparat for å ta imot NATO-styrker. Og det som ikke er forberedt, kommer ikke til å fungere. Det vil bli kaos fra første start. Skal Sverige klare å ta imot NATO-styrker, må Sverige være medlem av NATO, sier generalmajoren.”
”Han hänvisar till Gotlands strategiska position och risk för att bli indraget i en konflikt i Baltikum. Hamnen i Slite kan fungera som en slags ’inkörningsramp’ för ett eventuellt framtida angrepp, menat han.
Är det realistiskt att ens föreställa sig det?
– Ja, genom att hamnen finns där och den kanske byggs ut ännu mer. Det kommer att finnas rysk infrastruktur i hamnen, Det är nästan den självklara infallsporten, om man vill använda det ordet, för en eventuell rysk aktion mot Gotland.”
https://svenska.yle.fi/artikel/2016/07/06/putinkajen-skapar-oro-och-iver-pa-gotland
”Ska till exempel Nato försvara Baltikum mot Ryssland i en konflikt är den enda säkra vägen utom räckhåll för fiendens luftvärn att flyga via Sverige, med Gotland som en naturlig bas.
Omvänt kan sägas att om Ryssland vill säkra sin flank i väst för att kunna agera fritt i Baltikum är Gotland en utmärkt bas för ryska vapen och luftvärn.
Det här begriper naturligtvis också de ryska generalerna, säger Neretnieks.
– Det enklaste är att ’låna’ Gotland under tiden något pågår i Baltikum. Man lånar en månad eller två, och säger: Om ni svenskar låter bli att hjälpa Nato eller håller er neutrala så får ni igen Gotland senare.
Och att ’låna’ Gotland för den som vill är inte någon större ansträngning, enligt Neretnieks.
– Om någon skulle vilja ta Gotland så krävs det inte mycket resurser att göra det. Är det en hastigt uppblossande kris på några veckor, då kan inte Sverige försvara Gotland.
Är Gotland den viktigaste ön i Östersjön rent militärstrategiskt?
– Visst är den det. Utan tvivel.”
http://gamla.hbl.fi/nyheter/2013-07-07/471161/hans-jobb-ar-att-forsvara-gotland