När Peter den store skulle modernisera sitt land behövde han orientera det västerut. Själv åkte han utomlands, till Holland, för att lära sig skeppsbyggnadskonsten. Sedan lade han den nya huvudstaden på svensk mark, i rikets yttersta utkant; dit importerade han holländska kanalbyggare och italienska arkitekter. Sveriges baltiska provinser följde med. Där fanns en – tyskspråkig – härskarklass som han kunde dra nytta av för att skapa en effektiv armé och förvaltning. Under svensk stormaktstid hade kungarna i Stockholm gjorde det samma. Med erövringen av Finland 1808-09 fick det ryska riket sitt europeiska skyltfönster.
För den svenska självbilden och bilden av omvärlden har detta varit präglande. Det ryska framträngandet västerut har historiskt gått ut över svenska intressen. Det har i viss mån trängt bort ur medvetandet det faktum att Sverige under lång tid var en makt som avancerade österut. Finlands förutvarande statsminister Paavo Lipponen har sagt att detta var en lycka för finnarna, eftersom de under Sverige undgick despotin och knutpiskan. När Finland sedermera blev ett ryskt storfurstendöme hade landet sina finska lagar, sina svensktalande ämbetsmän, sin handel med Sverige – allt detta fick de behålla. Länge var också riksdalern ett gängse betalningsmedel i den avskilda riksdelen; till slut kallades också lantdagen efter svensk modell samman.
Det är detta som gör att Finland och Sverige står varandra närmare än några andra grannfolk i världen. Fennomanismen, den finska nationalkänslan, hela nationsbygget var ett verk av en svenskspråkig överklass. Zacharias Topelius var på sin tid förlaget Bonniers mest sålda författare. Finnkamperna i friidrott är en sammanbindande konkurrens. Dit Sverige går, går också Finland, och vice versa. Så mycket har folken i dessa länder lärt sig av historien.
Den finska nationalismen hade två förutsättningar under sitt formande skede på 1800-talet: att den inte stötte sig med den ryska makten och att Sverige avstod från att utkräva revansch för nederlaget 1809. Detta har kommit också den svenska nationen och staten till godo. Sverige har sedan dess inga ouppklarade problem med Ryssland, och välfärdsbyggande svenskar har kunnat lita på att deras finska grannar håller gränsen mot denna makt. Det senare har inte skett utan svåra förluster. Men numera finns det ingen som tror att Ryssland hyser några planer på att anfalla Finland. I Finland gör man det ej.
Det trodde man inte 1808 heller. De två föregående krigen hade varit svenska anfallskrig mot Ryssland. Den ryska stötriktningen den gången var söderut – mot Konstantinopel – och inte västerut. Det var förbundet med Napoleon och överenskommelsen i Tilsit som hade fått Alexander I att öppna eld mot Sverige, Frankrikes fiende. Men det var också förbundet mellan Alexander och Sveriges nya tronföljare Karl Johan fyra år senare som beseglade Frankrikes öde och skapade fred på den europeiska kontinenten för generationer framåt. Stalin upprepade sedan vad Alexander hade gjort.
Det blev i bägge fallen tunga freder för Europas folk. Folkfriheten fick sitta i kläm. (Norrmännen gillade inte unionen med Sverige 1814; dessutom gick de miste om Island.) Också detta präglade självbilder och fiendebilder för människor i många länder. 1800-talets blev fredens århundrade, men det har med viss rätt hävdats att den också blev nationalismens. Tyskland enades under Preussen men blev ändå inte någon fulländad nationalstat; Italiens nationella enande återstår egentligen ännu. Under det osmanska rikets långa upplösning formerades fränder och fiender på stamfejdernas Balkan, under det att sultanen i Konstantinopel stöttes ut ur statsgemenskapen som ”Europas sjuke man”.
Efter danskarnas nederlag 1864 blev Norden det fredliga hörnet av Europa, och så har det förblivit. Endast Finland drabbades till fullo av andra världskrigets fasor. För finnarna kom angriparen återigen från öster. Men i krigets slutskede, under det så kallade Lapplandskriget, blev den forna bundsförvanten Tyskland en fiende som skulle ut ur landet – och som brände och härjade under uttåget. Den tunga lärdomen för att litet land är att en fientlig makt kan komma från olika håll; vänner kan bli fiender och tvärtom. Därför måste motståndet vara fast, djupt och organiserat i flera riktningar. Det kan inte läggas ut på entreprenad.
Det finns sedan länge ingen akut fiendebild riktad mot det nordiska statsområdet. Det skulle vara en angelägenhet för en klok utrikespolitik att se till att det inte heller uppstår en sådan. Det svenska engagemanget under den förra regeringen för ett östligt EU-partnerskap var inte välbetänkt ur denna synvinkel. Landet aktiverade sig i en fråga som kunde ha inverkat negativt på svenska säkerhetsintressen. Den nuvarande regeringen har fullföljt denna aktivism genom att frysa de bilaterala förbindelserna med Sveriges största grannland. Att lösa upp rådande spänningsläge borde vara en första rangens uppgift för en svensk utrikesminister – inte att ”läxa upp”. Karl Johan framstår därvid alltjämt som ett föredöme.
Säkerhetspolitiken måste hålla sig med flera scenarier. En långsiktig trend i dagens värld är att stora aktörer vänder sig bort från Europa – Ryssland blickar snarast österut för sin fortsatta modernisering, och för USA tornar Kina upp sig som den mäktiga konkurrenten. Det europeiska statssystemet befinner sig samtidigt i konvulsioner. Ett av de stora länderna, Spanien, hotas av klyvning; Storbritannien undgick nyss detta öde. På Balkan är såren efter de jugoslaviska utbrytningskrigen och de utländska interventionerna ännu inte läkta. Turkiets snabba omvandling till ett martialiskt hövdingavälde, tillsammans med de religiösa krigarnas destabilisering av regionens regimer, gör hela Levanten till den primära osäkerhetszonen i vår omvärld. Det är beklämmande att småstaten Sverige – en gång en fredspolitikens ivrare och mästerlots – har lånat sig till att utlösa och förvärra konflikter och inte mera anlitas för att mildra och bilägga dem.
Sveriges deltagande i bombkriget mot Libyen 2011 borde inte ha varit möjligt efter de förödande erfarenheterna från krigsinsatserna i Afghanistan. Ändå är det frapperande att Nato-grannarna Danmark och Norge visade framfötterna i ännu större utsträckning i det krigsföretag som syftade till att störta en laglig regering. Liksom Afghanistankriget borde Libyenkriget, och Sveriges deltagande i detta, få en allsidig utvärdering. Det skulle stärka Sveriges ställning som alliansfri stat och återställa trovärdigheten i vår utrikespolitik. Förtroende är att föredras framför försäkringar.
Också detta vore att handla i ”Bernadottesk” anda.