Uttalandet i Genève den 3 mars av den Ryska Federationens utrikesminister Sergej Lavrov, att ”Ryssland ser sig förpliktigat att skydda hotade ryska minoriteter i andra länder”, är i sanning hotfullt. Det kan komma att destabilisera de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen samt därtill sätta Sverige i en svår säkerhetspolitisk knipa. Anledningen är att en stor rysk minoritet sedan många generationer tillbaka lever i Balticum, de är bortåt två miljoner.
När så chefen för Gotlandsgruppen, överstelöjtnant Hans Håkansson, apropå den ryska invasionen av Krim i måndagens GT påpekar att ”…det är svårt att inte dra paralleller till att ryssarna skulle kunna skydda sina etniska grupper på samma sätt i Balticum. De behandlas inte så himla bra. Integrationen har inte varit lyckad”, är det lätt att instämma. Håkansson har helt rätt, nämligen.
I synnerhet Estland och Lettland har ända sedan självständigheten 1991 bedrivits en hård minoritetspolitik. Det är svårt för etniska ryssar att få medborgarskap, än i dag är de flesta i praktiken statslösa. Bland annat reser krångliga kultur- och språktest plus krav på perfekt talad och skriven estniska respektive lettiska hinder. Ryska är inte erkänt som officiellt minoritetsspråk, i motsats till svenska i Finland till exempel. Diskriminering på arbetsmarknaden förekommer, bland annat i polisväsende och offentlig förvaltning.
Denna politik är möjligen förståelig av historiska skäl, men den är oklok och potentiellt farlig. I stället för att stegvis försöka integrera sina ryska minoriteter in i en nationell, social och ekonomisk gemenskap, riskerar minoritetspolitiken att isolera dem, med stigande frustration och missnöje som följd. EU och Sverige är inte förtjusta, men kritik och varningar har framförts med långa mellanrum och med mycket små bokstäver.
Antag nu att Vladimir Putin, som ett led i att säkra vad han anser vara Rysslands strategiska intressen vid Östersjön, vill använda sig av denna okloka politik som förevändning att sätta baltstaterna under tryck. Målet kan vara att byta ut regeringar och politisk inriktning. Vad händer då? Litauen har redan begärt konsultationer med NATO för att förbereda sig på den eventualiteten. Än så länge har inget hänt, men risken för att det kan bli stökigt i Balticum kan inte uteslutas. I så fall blir Gotland plötsligt väldigt intressant, både för Ryssland och NATO.
I skrivande stund står nu försvarspolitiker från alla partier på rad med försäkringar om höjda försvarsanslag. Svensk ”militär närvaro” på Gotland ska stärkas. Det låter något, sade han som hörde lusen hosta. Så när som på 500 hemvärnssoldater och 14 Leopardstridsvagnar utan vare sig besättningar och underhållsresurser, är ön fullständigt avrustad. Det kommer att ta flera år och många miljarder att komma ens i närheten av den försvarskapacitet som fanns på Gotland i mitten av 80-talet. Vilket alla dessa politiker är medvetna om.
Jag har aldrig förstått varför Sverige inte gjorde som Finland. Där behöll man värnplikten och därmed den folkliga förankringen. De drog ned inkallelserna med 50 procent, men med möjlighet att öka dem vid behov, och finnarna genomför regelbundet förbandsövningar på brigad- och divisionsnivå. Nu är man i Finland rejält bekymrad över Sveriges bristande försvarsförmåga. Där säger man: ”Ryska härskare kommer och går, men Ryssland består.”
Priset för vår svenska avrustning kan – om läget i Balticum vässar till sig – bli att regeringen tigger NATO att etablera baser på Tofta skjutfält, i Fårösund och att stationera flyg i Visby. Detta är Folkpartiets våta dröm. Så kan vår största strategiska felbedömning sedan 1808 se ut.