Det är inte lätt att vara statsrådet Damberg. Då får man på huden också för bra saker. Nu senast gäller upprördheten Mikael Dambergs nyliga kontakter med sin ryske inrikesministerkollega Vladimir Kolokoltsev. Dessa borde ha varit en normalitet. Det onormala är, att rutinmässiga förbindelser på högsta nivå med ett av våra grannländer – det största och det för vår säkerhet viktigaste – har legat på is under i runda tal ett decennium.
Att det har förekommit misshälligheter i relationen mellan de båda länderna är förvisso ingen hemlighet. Men sådana har ju funnits i sen tid, ehuru mindre skarpa, mellan Sverige och andra grannländer. Statsintressena överensstämmer inte till fullo; då bör man söka mötas på områden, där det föreligger sammanfallande intressen. Rysslands inrikesminister ville diskutera med Damberg bland annat frågor om terrorism och internationell kriminalitet. Borde Damberg ha avstått?
Ja, är tendensen i Jonas Gummessons SvD-reportage (10/3). Den ryske ministern, med generals rang och tidigare hårdhänt polischef i Moskva, är en skicklig spelare och brännmärkt av Väst. Men det är svårt att se, vad Sverige har förlorat på det möte, som nu har ägt rum. Ett litet land kan beklaga, men inte göra så mycket åt, att det inte förfogar över samma ledarkompetens som det större landet. Men alternativet, att skälla som en mops, är inte mycket värt. Avsaknad av kontakter innebär nämligen också förlorad kunskap, det vill säga är kontraproduktiv.
Dialog ska inte förväxlas med lurendrejeri – som när hemförsäljare ringer på din mobil: då är det bara att lägga på. Men när ett annat lands regeringsföreträdare hör av sig, är det diplomatisk hyfs att lyssna. Sverige borde för länge sedan ha avbrutit sitt tigande gentemot Moskva – utrikesminister Ann Linde besökte Sergej Lavrov härförleden främst i egenskap av ordförande i OSSE – och följt Finlands förnuftiga linje med kontinuerliga samtal och åsiktsutbyten.
Den finske presidenten Sauli Niinitös hållning, att lyssna och kritisera, visar så tydligt, att och vad även en liten stat kan. Den tyske diplomaten Rüdiger Lüdeking rekommenderar starkt en sådan dubbel strategi från de övriga europeiska ländernas sida, i ett tungt vägande inlägg, som vi har valt att länka till på vår sajt. Svenska regeringen bör ta intryck av sådana röster.