Frankrike förlorade förtroendet för USA i samband med Suez-krisen 1956 och valde att bygga sin strategi på egen tillverkning och oberoende strategisk hållning uppbackad av egna kärnvapen. Storbritannien drog motsatt slutsats och har delvis byggt sin kärnvapenarsenal i nära samarbete med USA. De historiska skillnaderna sätter fortfarande avtryck men samtidigt gör de både länderna liknande bedömning av den nuvarande strategiska hotbilden och de samarbetar sedan några år även inom kärnvapensektorn. […]
Frågan om en självständig avskräckningsförmåga i Europa har aktualiserats av osäkerheten kring fortsatt stöd från USA i händelse av en konflikt. Men i både Frankrike och Storbritannien finns det frågeställningar kopplade till ekonomin.
Frankrike måste avsätta stora pengar för att ta fram en ny generation tekniskt uppdaterade vapen. Den brittiska kärnvapenförmågan riskerar att av både politiska och ekonomiska skäl drabbas av brister som till slut inte längre gör vapnen trovärdiga.
Sannolikheten för ett framtida och utökat fransk-brittiskt samarbete är högst på ubåtsområdet där det redan idag finns avtal om forskningssamarbeten. Det skulle ge möjlighet att behålla avskräckningseffekten på samma nivå, men ändå minska antalet kärnvapenbestyckade ubåtar. Det skulle leda till stora kostnadsbesparingar.
Även om en sådan lösning skulle vara politiskt utmanande, eftersom här finns inslag av nationell avskräckning, internationell prestige och makt, är ett europeiskt samarbete kring avskräckande kärnvapen alltså mindre osannolikt nu än tidigare. Förändringen i den kärnvapenstrategiska miljön påverkar även Sverige på politisk och operativ nivå. Läs artikel