Nato-övningen Cold Response 2022 under norsk ledning har nu pågått i två veckor.
Övningen är den största som Nato genomfört ovanför polcirkeln sedan kalla kriget. Den infaller under Rysslands krig mot Ukraina men är ändå inte direkt kopplad till den konflikten, och övningen har varit planerad långt före kriget.
Det säkerhetspolitiska läget i norr och den ökade spänningen där är en återgång till kallakrigssituationen, när stormakterna var inne i en kapprustning på bägge sidor och stod med sina väpnade styrkor direkt utgångsgrupperade mot varandra.
Rysslands angrepp på Ukraina är ett försök att återskapa en rysk intressesfär som kanske i förlängningen omfattar flera delar av det tidigare östblocket. Det finns därför anledning till oro hos de forna öststaterna för rysk militär expansion eller påverkansoperationer.
I norr handlar det inte om krav på nya intressesfärer utan om en kapprustning mellan USA och Ryssland som rör kontrollen över havsvägarna ut från Kolahalvön där Ryssland har sina baser för kärnvapenbestyckade ubåtar.
USA:s intresse ligger som tidigare i att kontrollera passagen ut i Nordatlanten. Wasington har därför åter satsat på baser på Grönland och Island och byggt upp sin Second Fleet som nu opererar i Nordatlanten och ibland ända upp i Barents hav. USA har fått till stånd ett avtal med Norge om baser, där amerikanerna har givits långtgående rättigheter att placera styrkor och där norsk suveränitet delvis är bortförhandlad.
För Nato har däremot inte Arktis betraktats som särskilt viktigt, och i Natos försvarsdoktrin har man deklarerat att man har intresse att bevara det som ett lågspänningsområde. Undantaget är Storbritannien som på senare tid har definierat området som strategiskt viktigt och signalerat att man kommer att öka sin militära närvaro där.
Arktis är således ett område där stormakterna nu konkurrerar.
Cold Response 2022 måste ses mot bakgrund av den här kraftmätningen mellan USA och Ryssland, även om Norge som leder övningen framhåller det defensiva syftet att öva militärt stöd till Norge vid ett angrepp på landet.
Det är uppenbart att Norge är oroat av spänningsökningen mellan USA och Ryssland och av att den tar sina skarpaste uttryck just i farvattnen utanför Nordnorge.
Den norska politiken har varit att förlita sig på USA och Nato och medverka i gemensamma övningar i området men samtidigt att försöka hålla relationen till Ryssland på normal mellanstatlig nivå med samarbete i Arktiska rådet, handelsförbindelser över gränsen med mera.
Den försiktiga norska politiken visade sig när man för ett par år sedan sade nej till USA:s förslag att få installera radaranläggningar på norskt territorium intill ryska gränsen samt att man ibland avstått från att delta i USA:s flottövningar i Barents hav för att inte provocera Ryssland.
Den tidigare norska högerledda regeringen slöt i stort sett upp bakom USA:s linje med bland annat avtalet om amerikanska permanenta baser.
Den nya regeringen under ledning av Arbeiderpartiet går mer försiktigt fram.
Försvarsminister Anniken Huitfeldt förtydligade den norska politiken i ett tal i Stortinget den 22 mars som refereras på HighNorth.news:
Kriget i Ukraina kommer att prägla norsk nordostpolitik, och 30 års utveckling av grannlandsförhållandet kommer att ändras. Norge har med kriget fått en ostabil, oförutsägbar och därmed farligare rysk granne i norr. Samtidigt underströk utrikesministern vikten av ett hyggligt förhållande till Ryssland:
Hon försvarar den nya baspolitiken som avtalats (SDCA) med USA som nödvändig, eftersom mycket av det norska försvaret under en följd av år har rustats ned och man därför behöver en infrastruktur på plats för att kunna ta emot militärhjälp utifrån vid kris eller krig.
Men hon understryker att det inte handlar om något avgörande brott mot den tidigare politiken och att man värnar relationen med Ryssland:
”Norge utgjør ikke, har aldri utgjort, og skal ikke utgjøre noen trussel mot Russland. Derfor har det vært viktig for oss å trekke opp klare grenser i arbeidet med SDCA-avtalen: Norsk basepolitikk, atompolitikk og begrensninger for utenlandsk militær aktivitet i Norge i fredstid, ligger fast.”
I norr vill alltså Norge fortsätta med balansgången mellan USA och Ryssland, även om kriget i Ukraina gör att man måste värdera hela säkerhetssituationen i Europa på ett annat sätt.
Huitfeldt refererade till besöket dagen före av Sveriges statsminister Magdalena Anderson som tillsammans med moderaternas partiledare Ulf Kristersson på plats i Nord-Norge informerade sig om Cold Response 2022. Hon menade att det visade på betydelsen av gemensamt nordiskt uppträdande:
”Vi må vise vår evne til å stå sammen når det virkelig gjelder.”
Sverige deltar i Cold Response med en styrka om 1600 man, och vi är tillsammans med Finland som deltar med 600 de enda icke Nato-medlemmarna i övningen.
Det är förståeligt att Norge utifrån sina nationella intressen kan vilja ha med Sverige och Finland i övningar i Nord-Norge. Men det är inte samma sak som att det bör vara en svensk angelägenhet.
Som vi framfört tidigare på den här sajten innebär svenskt deltagande att vi kan komma att ses som medverkande på ena sidan i en eskalerande stormaktsrivalitet i norr.
Trots försäkringar om defensiva övningar uppfattar Ryssland dem som provokationer och svarar med egna övningar i området. Under den förra Cold Response-övningen varnade plötsligt ryska Norra flottan att den hade andra fartyg i vattnen nära norska territorialgränsen och utlyste en stor marinövning där. Ryssland har vid tidigare övningar gått in och stört ut västsidans kommunikationer.
Under den pågående Cold Response-övningen kom en liknande signal. Flaggskeppet i den ryska Norra flottan, Pjotr Velikij, seglade i Smutthavet i Norska havet (internationellt vatten mellan Norge, Färöarna och Island). En talesman för Cold Response meddelade att sådant ryskt uppträdande var vanligt i samband med Cold Response.
Sverige kan inte ha något nationellt intresse av att delta i militärövningar riktade mot Ryssland på Nordkalotten. Vi blir en del i stormakternas kraftmätning i ett område som för dem har strategisk betydelse men där Sveriges intresse främst måste vara att verka för avspänning.
Norge ligger där det ligger, med egen gräns bara några mil från de ryska kärnvapenbaserna, och måste balansera mellan lojalitet med USA och försöken att hitta ett sätt att leva med Ryssland som granne. Övningar som Cold Response är en del i Norges säkerhetspolitik och Norges eget val.
Sverige är inte medlem i Nato och har ingenting av säkerhetspolitisk vikt att bevaka i Arktis och Nordatlanten.
Är målet som svenska Försvarsmakten uppger att öva samverkan med Norge och Finland är Cold Response inte ett lämpligt val. De tre nordiska länderna har flera militära samarbetsavtal sinsemellan och dessutom Nordefco. Försvarsmakten skriver på sin hemsida att Cold Response i Norge till stor del är en fördjupning av det svensk-finska försvarssamarbetet. Inte minst fördjupas Sveriges och Finlands gemensamma logistikkedjor. Det gäller vad man betecknar som det bakre underhållet långt bakom krigsfronten. Det är svårt att se att detta inte skulle kunna uppnås i direkt samarbete med våra två grannländer.
Cold Response stärker inte svenskt nationellt försvar. Övningen riskerar göra oss till medagerande i kraftmätningen mellan USA och Ryssland.