Den 14 mars 1959 fattades ett historiskt riksdagsbeslut. Då fick Sverige ett allmänt pensionssystem. Beslutet togs, mot en kompakt borgerlighet, med en rösts övervikt eftersom folkpartisten Thure Königsson trotsade partipiskan och följde sin övertygelse.
65 år senare innebär den 18 juni 2024 för oss socialdemokrater ett minst lika omvälvande ställningstagande. Nu gäller det livet självt, allas liv. Ska Sverige som enda land i Norden inte kräva skriftliga garantier mot utplacering av domedagsvapnen i vårt land?
Försvarsminister Pål Jonson (M) undvek frågan i söndagens ”Agenda” i SVT, och jag läser med förfäran hur hans företrädare Peter Hultqvist (S) säger att det inte är någon fara med Donald Trump i Vita huset, medan förra utrikesministern Ann Linde (S) påstår att FN:s kärnvapenförbud, som stöds av en överväldigande majoritet länder, skulle kräva ensidig nedrustning av västs kärnvapen. […]
Svenska folkets åsikt om kärnvapen undersöktes vid årsskiftet av Novus, på uppdrag av Svenska läkare mot kärnvapen, och svaret är tydligt: Två av tre säger nej till placering av kärnvapen i Sverige och vill ha riksdagsbeslut och skriftliga garantier som utesluter detta.
Argumenten att ”Sveriges inställning är välkänd och ingen kräver att vi ska tillåta kärnvapen” och att det inte finns skäl att ha kärnvapen i Sverige räcker inte. Det ger inte den garanti, som svenska folket vill ha och saknar värde om en framtida regering vill annorlunda. Läs artikel