Historieförfalskning pågår.
Men den här gången handlar det inte om andra världskriget, då – enligt den svenska samlingsregeringens sentida belackare – Sverige inte förhöll sig neutralt i förhållande till krigförande parter. Att vårt land undgick att dras in i strider, anses vara av mindre betydelse än de eftergifter, som gjordes för att vi inte skulle bli angripna. Och då blev vi – enligt denna logik –”fredsskadade”, det vill säga tråkigt nog inte härtagna eller ockuperade eller sönderbombade.
Det har för fackhistoriker varit relativt enkelt att tillbakavisa denna revisionism, som inte har förankring i någon grundforskning på samtida källmaterial utan endast i ideologiskt önsketänkande.
Men om Sverige inte var neutralt under kriget, och regeringen dolde sina sympatier för vad som såg ut att bli den vinnande sidan, hur skulle vi då kunna vara det under det följande kalla kriget? resonerar ideologerna vidare. Problemet är bara, att det under kalla kriget fanns två vinnande sidor och att Sverige befann sig mitt i konflikten dem emellan. Huvuduppgiften för svensk utrikes- och säkerhetspolitik var därför att inte medverka till att det kalla kriget blev hett.
Nu sägs att vi redan från början valde sida. Vi inrättade oss i Västalliansen. På vilket sätt? Genom att ha goda och nära förbindelser med medlemmar i denna och genom att få vissa löften om stöd, ifall vi skulle bli angripna från den andra sidan. Men detta är inte att inrätta sig, än mindre att ingå i en allians, ens en dold, det är att förbereda sig. Sverige behövde också lugna ned den andra sidan med försäkringar om det här var en situation som vi absolut inte önskade.
Kalla krigarna var inte nöjda därmed. De ville ha svenska kärnvapen. De skrek i högan sky, när Erlander och hans regering förklarade, att landet inte kunde anslutas till EEC, numera EU, på grund av alliansfriheten och neutralitetspolitiken, samtidigt som den byggde upp en mycket stark krigsmakt, utrustad med konventionella vapen. Denna regering ansågs samtidigt styras av undfallenhet gentemot Moskva (vars svenska proselyter jagades som råttor på hemmaplan). I hemlighet hade Erlander och hans medarbetare dock redan från början siktet inställt på Nato.
Dubbelspel alltså? Så menar historieförfalskarna.
Det är förstås ett orimligt betraktelsesätt. Ansvarsfulla politiker valde självständigt vad som var bäst för landet. Vi blev varken påtrugade eller påtvungna. Vi hade handlingsfrihet. Detta gjorde, att Sverige i omvärldens ögon sågs som en ”neutral nation”. Detta var lika litet moraliskt förkastligt som eftergifterna under kriget hade varit. Svenska folket gick i beredskap då, men det hade knappast ställt upp på vare sig tysk eller rysk sida i ett skarpt läge. Det var välunderrättat. Beredskapsstämning fortsatte att råda i landet även under kalla krigets första två decennier.
Man gjorde sig inga illusioner. Ingen i eller utanför Atlantpakten var beredd att dö för Östeuropa eller andra utsatta länder. Handla solidariskt var att ta ansvar för sin egen säkerhet. Inte heller vårt närmaste grannland Finland uppgav under besvärliga omständigheter sitt oberoende. VSB-pakten var ingen militärallians. Finland hade ingen sovjetisk trupp på sitt territorium (utom i Porkala och Hangö under en tioårig efterkrigsparentes).
Sveriges Nato-ansökan var ur detta perspektiv inget naturligt steg, den var en brytpunkt. Visserligen framhejad av opinionsbildare och höga civila och militära makthavare under en följd av år. Den ingavs under förödmjukande former och har knappast haft något triumfatoriskt över sig. Ännu när Sverige upptogs som medlem av Europeiska Unionen, deklarerades högtidligt att den traditionella utrikes- och säkerhetspolitiken låg fast. Ännu kort efter Rysslands angrepp på Ukraina hette det på officiella håll, att ett svenskt Nato-medlemskap inte skulle stärka säkerheten utan vara destabiliserande i vår del av världen.
En brytpunkt ska kallas en brytpunkt. Alla turer efter brottet var säkerligen inte förutsedda av någon enda aktör eller åskådare. Men den långa linjen i Sveriges förhållande till omvärlden går inte att utradera lika snabbt som en regeringsproposition framläggs. Även om Sverige blir ett Nato-land – och dessutom tillåter amerikanska baser på svensk mark under fredstid – kommer det ”fredsskadade” svenska folkets stora massa sannolikt att vara bångstyrig, orolig för alla krigsskador som kan komma att drabba oss.
Historiens ironi är givetvis, att kalla krigarna skulle segra – segra över vem? – först när kalla kriget för länge sedan var över. De avvecklade inledningsvis vår totala försvarsförmåga; sedan trappade de upp krigsretoriken. Ryslig tågordning. Vad som därmed är vunnet och vad som har ohjälpligt gått förlorat, återstår än så länge att se. Någon fördragsamhet med historieförfalskare behöver man i alla fall inte ha.