Karlis Neretnieks driver som sin linje att Sverige skall söka medlemskap i Nato, inte främst för vår egen säkerhets skull utan för att kunna hjälpa balterna. På den här sajten har detta bemötts utifrån ett inlägg av Neretnieks på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg där han argumenterar för att Sverige skall ”underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum”.
I en debatt med Sven Hirdman i TV2:s Aktuellt den 10 november fortsatte Neretnieks sin plädering för svenskt Nato-medlemskap med syftet att stödja balterna: ”Den springande punkten är Baltikum. Baltikum är helt beroende av Nato-hjälpen. För att Nato skall kunna hjälpa Baltikum måste Nato använda svenskt luftrum, territorium och sjöterritorium.”
På frågan från programledaren om Sverige skall gå med i Nato för att hjälpa balterna svarar Neretnieks: ”Ja, just genom att Ryssland får det svårare eller gör det omöjligt för Ryssland att ställa till med äventyrligheter där. Så tjänar vi alla på det. Genom att vi är med i Nato blir det lättare för Nato att hjälpa balterna.”
Neretnieks är inte helt ensam om den här uppfattningen. Andra debattörer som Fredrik Johansson driver samma linje i en ledarkrönika i Svenska Dagbladet (13/11) och skriver instämmande: ”Centrum för diskussionen rör Natos förmåga att försvara de baltiska staterna och vilken roll ett svenskt (och finskt) medlemskap skulle spela i den delen. För Neretnieks är det nyckelfrågan. De baltiska staternas säkerhet hänger på Natos trovärdighet och i nuvarande säkerhetspolitiska geografi skulle den kraftigt stärkas av svenskt och finskt medlemskap.” Vidare skriver Johansson: ”Frågan om Natomedlemskap kan därmed kopplas till vårt moraliska ansvar att bidra till tre små grannländers förmåga till försvar och självbestämmande, men den har även direkt bäring på svensk säkerhet.”
Neretnieks har en annan meningsfrände i Stefan Forss, professor i Försvarshögskolan i Helsingfors, som dock inte förväntar sig att Nato kan göra något. Han ställer sitt hopp till USA som han vill skall få baser i Finland och Sverige för att kunna sätta in bombflyg för att stödja balterna.
Varken Forss, Neretnieks eller Johanson kan räkna med stöd för sin aktivism från Finland.
President Sauli Niinistö svarade med ett blankt nej i sitt sitt tal vid de finska ambassadörsdagarna den 25 augusti i år:
”Då och då får vi höra tankar som skisserar upp något slags delansvar för Finland när det gäller försvaret av Baltikum. Jag har dock varit tvungen att vara ganska precis i denna fråga. Av den enkla anledningen att Finland inte befinner sig i en sådan ställning där det kan ge andra sådana militära säkerhetsgarantier som det inte ens själv har. Vi är inte heller en stormakt som har ’ammunition’ till övers att dela ut. Vår östgräns är längre än Natoländernas sammanslagna gräns mot Ryssland. Om ett folk på drygt fem miljoner invånare under dessa förhållanden i princip själv ansvarar för sitt försvar är det ett tillräckligt stort ansvar.”
Niinistö säger det självklara att en liten stat bara har förpliktelser mot sig själv.
Det skall genast sägas att den här extrema uppfattningen från Neretnieks/Johansson/Forss inte förs fram av alla förespråkare för svenskt Nato-medlemskap. De flesta diskuterar utifrån vad som är bäst för Sverige och Sveriges säkerhet.
Neretnieks/Johansson/Forss-linjen framförs med fina argument om solidaritet och moraliskt ansvar. Det kan dock inte dölja att det är en politik för krig som saknar allt stöd hos svenska folket och som aldrig har fått fotfäste i vårt land.