Moskva slöt en nonaggressionspakt med Berlin den 23 augusti 1939. I ett hemligt tilläggsprotokoll föll Baltikum, Finland och östra Polen inom Sovjetunionens intressesfär.
Varför anföll då Sovjet det neutrala Finland den 30 november samma år? Skälet påstods vara att Stalin befarade att Hitler skulle anfalla Leningrad och norra Sovjetunionen via finskt territorium och det oberoende av vad finnarna sade och gjorde. Vinterkriget inleddes. Redan under andra krigsveckan lyckades de finska trupperna stoppa den sovjetiska framryckningen på Karelska näset. Stalin insåg att man hade fått ett problem och kom att skrota sin plan att ockupera hela Finland. I februari 1940 startade dock Röda armén en storoffensiv på Näset, och i början av mars hade Röda armén nått Viborgs östliga förstad. Den 13 mars 1940 ingicks ett fredsfördrag och den nya gränsen kom att följa i stort sett samma linjer som vid freden i Nystad 1721. Karelen var förlorat.
En god förklaring till att Finland lyckades hindra en ockupation av hela landet, ges i Dag Hemdals bok I främsta linjen. Reservfänrik under Finska vinterkriget (Lind & Co 2020), första gången utgiven 1940. I förordet, skrivet av professor Lars Ericson Wolke, betonas kamratgruppens centrala betydelse för att motivera soldater i krig, ”men känslan av att man strider för att freda den egna familjen anses också vara central”. I Hemdals bok skildras på ett närgånget sätt (författaren var hela tiden närvarande) de finska soldaternas tapperhet och patriotism.
Under hösten 1940 tätnade de tysk-finska förbindelserna. Den finska statsledningen gav tyskarna tillgång till nickelgruvorna i norr i Petsamo. I november 1940 vägrade Hitler acceptera en begäran från Stalin att få ockupera hela Finland. Något politiskt avtal kom den finska statsledningen aldrig att ingå med Tyskland. I juni 1941 fanns 90 000 tyska soldater (sex divisioner) i norra Finland.
I samband med den tyska offensiven mot Leningrad kunde finska trupper – efter fem månader av stridande – gräva ner sig i skyttegravar som i öster låg flera tiotals mil bortom 1940 års riksgräns. Dessa ställningar skulle hållas fram till försommaren 1944, då Tysklands grepp om Finland och Baltikum försvagades.
I Teheran i december 1943 hade de allierade ledarna mötts och bestämt bland annat att Finland skulle förbli en självständig stat inom 1940 års gränser. Finland hade också att bryta förbindelsen med Tyskland, avstå från Petsamo eller Hangö och betala ett stort krigsskadestånd.
För att göra Finland mer medgörligt genomförde Sovjetunionen flygbombningar över Helsingfors i början av 1944. Precisionen av bombningarna var dock låg: mer än hälften av bomberna hamnade i havet. Och stadens luftvärn hade just fått modern utrustning från Tyskland. I mars samma år inleddes fredsförhandlingar som dock gick i kras. Sovjetunionens utlöste en storoffensiv den 9 juni på Karelska Näset och drev de finska trupperna i nya ställningar norr och väster om Viborg. Viborg intogs av sovjetiska trupper den 20 juni 1944. Samtidigt hade Hitler avbrutit vapenleveranserna till Finland, trots att Mannerheim vädjat om fortsatta försändelser. Hitler avböjde dennes vädjan i maj 1944. Krav från de allierade hade också ställts på att tyskarna skulle drivas ut ur Finland, vilket ledde till ett krig i Lappland 1944–45.
Fredsfördraget 1947 i Paris innebar bland annat en återgång till 1940 års gränser.
1944 är ett viktigt år för Finlands självständighet. Det var därför inte överraskande att den finske historieprofessorn Henrik Meinander 2009 gav ut boken Finland 1944. Krig, samhälle, känslolandskap. Tio år senare har han nu i redigerad form publicerat Finland 1944. Mellan Hitler och Stalin (Lind & Co 2020). Hans skildring av den sovjetiska storoffensiven sommaren 1944 (sidorna 164 och följande) ska läsas mot bakgrund av inhemsk krigslitteratur som har velat se avvärjningen av denna offensiv som en ”seger” (sidan 184), en slutsats som Meinander ställer sig frågande till. Hur som helst gav Stalin den 12 juli 1944 order om att avbryta storoffensiven, och något krav på kapitulation framfördes inte (sidan 202).
Intressant är hur Hitler – av alla – åberopade att president Mannerheim var folkrättsligt bunden till ett avtal som dennes företrädare Ryti hade träffat med den tyske utrikesministern Ribbentrop (sidan 231). Finland bröt nu med Tyskland. Under Lapplandskriget använde tyskarna den brända markens taktik, under sina reträtter även i Norge. De bet sig fast i fjällen fram till krigsslutet i maj 1945.
Således förde Finland tre separata krig mellan 1939 och 1945.
Kapitlet ”Geografins välsignelse”, om Paasikivis och senare Kekkonens realism (realpolitik), är mycket tänkvärt. Och viktigt är därtill att Meinander lyfter fram, att en bidragande orsak till att Finland aldrig blev ockuperat var dess värnpliktsarmé (sidan 358).
En fin insats av bokförlaget Lind & Co att ge ut dessa två böcker om vårt broderfolk i öster.