Sven Hirdman som under åtskilliga år varit Sveriges ambassadör i Moskva har skrivit boken Ryssland och svensk säkerhetspolitik – 50 år i utrikespolitisk tjänst. Den uppdaterades sedermera och gavs ett bredare perspektiv i den efterföljande boken Sverige i stormaktspolitikens mitt – Om diplomati och utrikespolitik. Hirdman arbetar nu med en ny bok om bland annat Ryssland och Ukraina som beräknas komma ut senare i vår.
Det ryska anfallskriget mot Ukraina är det värsta som hänt i Europa sedan andra världskriget. Ett dåraktigt och brutalt anfallskrig. Det strider mot folkrätten och alla andra normer. Det är en katastrof för Ukraina och en tragedi för Ryssland. Det får stora konsekvenser för den säkerhetspolitiska situationen i hela Europa och även globalt.
Det finns inga ursäkter för den ryska invasionen den 24 februari 2022 och ännu mindre för de krigsbrott som den ryska militären gjort sig skyldig till i Ukraina. Däremot finns det faktorer som bidrar till att förklara varför konflikten uppstod, något jag återkommer till.
Detta sagt har konflikten mellan Ryssland och Ukraina två dimensioner:
- De mer än 30-åriga bilaterala motsättningarna mellan Ryssland och Ukraina rörande Krim och Svarta havsflottan, försäljning och transit av rysk gas genom Ukraina; tillvaratagande av den rysk-etniska befolkningens i Ukraina språkliga, kulturella och religiösa intressen; handels- och integrationstvister i Sovjetunionens arvtagarinstitutioner; frågan om Kievs politiska orientering mellan Moskva och Bryssel; frågan om ukrainskt medlemskap i Nato; samt den mer djupgående frågan om Ukrainas historiska identitet i förhållande till Ryssland.
- Den mer än 75-åriga säkerhetspolitiska konfrontationen mellan USA och Ryssland, som efter det kalla krigets slut återigen har blivit mycket akut. På rysk sida anser man att USA har ignorerat Rysslands legitima säkerhetspolitiska intressen genom sitt målmedvetna stöd för Natos utvidgning allt närmare Rysslands gränser i strid med tidigare givna löften; genom mot Ryssland uppbyggda missilbaser i Polen och Rumänien; genom uppsägning av praktiskt taget alla bilaterala rustningsbegränsningsavtal med Ryssland; och nu genom ett kraftfullt militärt stöd till Ukraina i syfte att långsiktigt försvaga Ryssland.
Varken de bilaterala motsättningarna till Ukraina eller den strategiska konfrontationen med USA är en ursäkt eller en rimlig grund för det ryska anfallskriget mot Ukraina. Ansvaret för detta brutala, orimliga och idiotiska krig ligger hos den ryska ledningen, enkannerligen hos president Putin.
Det allra viktigaste i dagens läge är att få till stånd ett eldupphör. Tiotusentals människor har redan dött, hundratals dör varje dag. Det ankommer i första hand på ryssarna att avsluta krigshandlingarna och få till stånd ett eldupphör. Västmakterna har bidragit till att förlänga kriget genom sina stora vapenleveranser. De måste nu påverka den ukrainska ledningen att gå med på förhandlingar med ryssarna.
Militärt har den ryska krigsmakten gått på flera stora bakslag på det ukrainska slagfältet. Ukraina har haft militära framgångar, men det är en illusion att tro att Ukraina kan vinna kriget och återta Donbass och Krim. Ju längre kriget fortsätter desto mer förstörs Ukraina och desto fler ukrainare dör. Samtidigt blir de ekonomiska, politiska och mänskliga konsekvenserna allt värre för Ryssland. Det är ett för Europa och hela världen farligt krig som pågår i Ukraina. En eskalering till den nukleära nivån är dock inte sannolik.
Eftersom relationen till USA är den allvarligaste frågan för Ryssland, är en förutsättning för stilleståndsförhandlingar i Ukraina att den amerikanska administrationen återupptar seriösa kontakter med Ryssland om de strategiska säkerhetspolitiska och militära frågor som så oroar ryssarna. Om och när detta sker torde ryssarna vara mer beredda att kompromissa med ukrainarna om en vapenvila och ett slutligt fredsavtal. Beståndsdelarna i en sådan uppgörelse är ganska klara:
- Ett militärt eldupphör
- Ett ryskt partiellt militärt trupptillbakadragande till i princip status quo ante 24 februari 2022 i utbyte mot sanktionslättnader, innebärande att Krim i praktiken förblir ryskt, möjligen också en del av östra Dniepr-stranden vid Cherson för att säkra vattenförsörjningen till Krim; att de rysk-etniska befolkningarna i Lugansk och Donetsk får garantier för lokal självständighet enligt Minsk-avtalen.
- Ukrainas återgång till den säkerhetspolitik man förde fram till 2014, dvs militär alliansfrihet och inget medlemskap i Nato.
- Bindande, bilaterala säkerhetsgarantier för Ukraina från USA:s och andra västmakters sida och även från Ryssland.
- Ukrainskt medlemskap i en eller annan form i EU.
- Avvecklande av Västs ekonomiska och politiska sanktioner mot Ryssland och Vitryssland.
- Internationellt samarbete för att återuppbygga Ukraina.
Gick kriget att förutse? Både ja och nej. Det fanns en amerikansk och en europeisk tolkning av de ryska truppsammandragningarna vid Ukrainas gräns. Amerikanerna trodde/visste i kraft av sina överlägsna underrättelseresurser att Ryssland skulle gå till anfall. President Zelenskyj, vår ambassad i Kiev och jag trodde alla på den europeiska tolkningen, att det främst var fråga om en styrkedemonstration och politiska påtryckningar. Vi hade fel.
Beslutet att gå i krig mot Ukraina torde ha tagits av president Putin efter det att han inte ansåg sig ha fått gehör av USA och Nato för de förslag om en reformerad europeisk säkerhetsordning, som enligt honom bättre skulle tillgodose Rysslands säkerhet, och som han förelade dem den 17 december 2021. Hade USA och Nato tagit fasta på de konkreta ryska förslagen om rustningskontroll- och avspänningsåtgärder och ignorerat de omöjliga ryska idéerna om Natos utvidgning, hade kriget i Ukraina möjligen kunnat undvikas.
Ett eventuellt anfall på Ukraina torde hur som helst ha förberetts tidigare. Putins anförande måndagen den 21 februari 2022 i rysk TV gjorde ett egendomligt intryck. Hans ifrågasättande av Ukrainas existensberättigande kom där till klart uttryck, men talet födde bara en råtta – att Ryssland skulle erkänna ”folkrepublikerna” i Donetsk och Lugansk som självständiga, därmed bekräftande att de inte längre tillhörde Ukraina. Putins inställning att Ryssland är omgivet av fiender överallt kom ännu mer till uttryck i hans tal den 18 mars 2022 om alla förrädare och femtekolonnare i Ryssland, som det gäller att spotta ur munnen som insekter.
Att vapenvilan dröjer torde bero på att ryssarna i kraft av sin militära överlägsenhet vill tvinga ukrainarna till så stora förhandlingseftergifter som möjligt. Ukrainarna å sin sida känner framgång med stöd av de stora vapenleveranserna från Väst och det politiska stöd de har från praktiskt taget alla håll med beslutet om kandidatstatus i EU som den senaste framgången.
Men en vapenvila är bara första steget. Därefter återstår en uppgörelse om att alla ryska trupper verkligen lämnar Ukraina. För detta kommer Ryssland att kräva att västmakterna ger avkall på sina sanktioner mot Ryssland. Kommer USA/amerikanska kongressen/Nato att lita på Putin? Utrikesminister Blinken har antytt att sanktionerna i sak är tidsbegränsade. Är alla överens om detta? USA måste i detta scenario på allvar komma in i förhandlingarna såväl rörande säkerhetsgarantier för Ukraina som sanktionerna mot Ryssland.
Om det överhuvudtaget skall bli en fredskompromiss måste det från alla håll bli mindre av presskonferensdiplomati eller public diplomacy, vilket leder till låsta positioner, och mer av tyst diplomati, eller back channel contacts. Det var endast så den svåra Kubakrisen löstes 1962.
Det här är ett bästa fall-scenario. Vi vet idag inte om det kommer att förverkligas. Om parterna inte kan komma överens om en vapenvila fortsätter kriget och sanktionerna. Vi får ett ödelagt Ukraina och ett förbittrat Ryssland som ett gigantiskt, isolerat Nordkorea i Europas mitt. Det betyder slutet på den globalisering som tjänat oss så väl under de senaste decennierna. Många länder kommer att satsa mer på självförsörjning och mindre beroende av utlandet. Det kan förstärka känslan av skillnaden mellan oss och dom och leda till mer konflikter mellan stater som går sina egna vägar. Kinas, Indiens och Turkiets utveckling är några exempel.
Har Putin territoriella avsikter utanför Ukraina, till exempel gentemot Baltikum, Polen, Norden? Jag tror inte det. Det är det klassiska slaviska Ryssland han vill återupprätta, ett Ryssland som omges av områden där Ryssland har privilegierade intressen, som hans presidentkollega Medvedev uttryckte det 2008. Man kan jämföra med hur Kina och USA ser på sin grannskapspolitik.
Mer om förhållandet mellan Ryssland och Ukraina
Ryssland och Ukraina har varit förenade i många århundraden. De delar etnicitet, språk, religion, kultur, varu- och produktionsutbyte samt familjeband; fram till 2015 skedde 30 procent av Ukrainas utrikeshandel med Ryssland. Denna bild kompliceras dock av de skiftande gränser, som krig och andra händelser förorsakat under historiens gång.
Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har en självständig ukrainsk identitet vuxit sig allt starkare och ytterligare förstärkts av det pågående kriget. Det är något som man på rysk sida, och särskilt inte Putin, velat inse.
Sedan 1991 har det funnits flera allvarliga tvistefrågor mellan Ryssland och Ukraina:
- Den olika synen på Ukrainas identitet: Ett självständigt historiskt rike eller med större delen av östra och södra nuvarande Ukraina som integrerade regioner i 200–300 år i det ryska tsarriket med ryska guvernement i Kiev, Charkov, Azov, Cherson och så vidare.
- Den sovjetiska marinbasen i Sevastopol på Krim, som Ryssland från 1992 arrenderade av Ukraina och 2014 annekterade och införlivade med Ryssland.
- De ryska gasleveranserna genom och till Ukraina, rörande vars prissättning man har grälat i 30 år.
- Krim och dess 1,5 miljoner ryssars tillhörighet, åter införlivade med Ryssland 2014 efter 60 år.
- Innebörden av den orangea revolutionen i Ukraina 2004, då den rysk-stödde presidentkandidaten Janukovitj förlorade.
- Innebörden av Majdan revolutionen 2014. En av västmakterna understödd statskupp enligt Ryssland – en frihetsrevolution enligt Ukraina.
- De ukrainska regeringarnas val sedan 2014 av Bryssel framför Moskva vad gäller handel och säkerhet.
- Det ryska språkets och den ryska kulturens ställning i Ukraina, diskriminerade enligt Ryssland.
- Moskva-patriarkatets och dess församlingars ställning i Ukraina, inte minst rätten till det historiska Lavra-klostret i Kiev.
- Status för de rysk-etniska separatistgrupperna i det ukrainska rostbältet i Donbass, vars befolkning nu håller på att införlivas med Ryssland.
- Kontrollen av sjöfarten i Azovska sjön och dess utlopp i Svarta havet.
- Den ryska ledningens farhågor, oberättigade eller ej, för att Ukraina på sikt skulle bli ett militärt basområde för USA och Nato och därmed ett hot för Rysslands säkerhet.
Ingen av dessa tvistefrågor, enskilt eller i förening, motiverade som tidigare sagt ett ryskt militärt anfall på Ukraina. Det var ett irrationellt ryskt beslut framdrivet av en isolerad och misstänksam Putin, som helt felbedömde den ukrainska situationen, den internationella reaktionen och den ryska krigsmaktens kompetens. Det sista är viktigt. Ryssland har stora militära resurser, men använder dem ofta fel. Trots viktiga militärreformer efter kriget med Georgien 2008 lever mycket av den sovjetiska stuprörsmentaliteten kvar liksom den överdrivet hierarkiska ordningen.
Sanktionerna mot Ryssland
De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland är exceptionellt hårda och syftar till att knäcka den ryska ekonomin. Det kommer icke att lyckas. Ryssland kan i viss utsträckning kompensera sig på andra håll. Sanktionerna förorsakar dock skada och kommer att leda till sänkt levnadsstandard i Ryssland så länge de varar, men det ryska folket har upplevt värre tider. Kriget är impopulärt hos stora delar av befolkningen, men något folkligt uppror som leder till att Putin störtas från makten skall man inte vänta sig. Om kriget fortsätter en längre tid utan politisk och militär framgång för Ryssland, skall man kanske inte helt utesluta ett försök till palatskupp mot presidenten – jfr avsättningen av Nikita Chrusjtjov i oktober 1964 – men det är inte särskilt troligt att det äger rum eller att det lyckas.
Jag är principiell motståndare till sanktioner som en form av ekonomisk krigföring. Som har framgått i så många andra fall leder de inte till önskat resultat, det vill säga ändrar beteendet hos den stat som avses. De träffar som regel inte statsledningen utan främst landets befolkning. De är svåra att politiskt avsluta och tenderar att bli långvariga och får olyckliga verkningar för det globala varu- och finansutbytet. Visst måste politiska åtgärder vidtas i ett fall som Putins anfallskrig mot Ukraina, men det gäller att vidta åtgärder som leder till målet.
Under senare år har vi sett alltmer av värderingskonflikter mellan väst och öst. USA och dess allierade hävdar att utrikespolitiken skall bedrivas inom ramen för vad man kallar a rules-based international order. Med detta menas enligt dess belackare amerikanskt ledarskap, prioritet för västerländska värderingar och så kallade humanitära interventioner. På andra sidan står länder som Ryssland, Kina, Iran, Turkiet, Ungern, vilka säger sig vilja hävda traditionell folkrätt, FN:s överhöghet, icke-inblandning i andra staters angelägenheter – egoistiska auktoritära stater, säger motståndarna. Denna nygamla ideologiska konflikt kan förvärras, om inte mer sansade krafter tar kommandot på ömse sidor. Det är mycket svårare att kompromissa om värderingar än om intressen.
Vad jag särskilt vänder mig mot är försöken från vissa östeuropeiska stater att bojkotta allt ryskt, inklusive att införa inreseförbud i Schengenområdet för alla ryssar. Hitlers ambition var att göra Europa Judenrein. Skall Europa nu göras Russenfrei? Är det riktigt att bojkotta all rysk kultur? Man kan jämföra med åtgärderna mot Tyskland i Versaillesfreden 1919. De bidrog 20 år senare till att utlösa det andra världskriget. Ett långvarigt isolerat och förbittrat Ryssland skulle komma att utgöra en säkerhetspolitisk varböld i ett instabilt Europa. Ingen upprustning på västsidan skulle råda bot på detta. Den ryska civilisationen är en omistlig del av den europeiska civilisationen. Den kan inte bara tänkas bort.
Man skall inte tro att Kina kommer att vidta åtgärder mot Putin. Förhållandet mellan Ryssland och Kina, och personligen mellan Vladimir Putin och Xi Jinping, är alldeles för starkt och långtgående. Det framgick åter mycket tydligt vid toppmötet i Moskva i mitten av mars.
Mer sannolikt är att efter stilleståndsförhandlingar och några ukrainska eftergifter Putin deklarerar seger i de etniskt ryska områdena i östra och södra Ukraina, därmed säkrande landvägen till Krim, och drar tillbaka sina trupper i utbyte mot vissa sanktionseftergifter. Därefter måste han snabbt vända opinionsläget i Ryssland och framstå som den gode fursten som efter väl förrättat värv pensionerar sig vid utgången av sin mandatperiod som president våren 2024. Han är då 72 år och har lett landet i 24 år och kan låta en ny generation politiker/ämbetsmän överta styret av riket i hans anda.
I västländernas ögon kommer Putin att förbli en paria, men viktigast för honom torde vara hans ryska eftermäle.