Ordföranden i Norges Röda Kors, Roger Mood, tidigare generallöjtnant och norsk arméchef, skriver i Dagbladet (13/11) om behovet av att utbilda norska soldater i humanitär rätt och Genèvekonventionerna. Det brister idag, menar Mood och tar upp problemet med att följa konventionerna genom ett exempel från kriget i Afghanistan.
Norska soldater på patrull 2009 i distriktet Shirin Tagab upptäckte två personer på en motorcykel. Soldaterna misstänkte talibaner, försökte stoppa motorcykeln och sköt sedan varningsskott utan resultat och därefter verkanseld som träffade personerna. Passageraren visade sig vara en pojke på 10–12 år som sedan togs om hand för första hjälpen.
Mood ställer frågan om det var rätt handlat.
Tydligen var det rätt handlat, då en granskning friade soldaterna som ansågs ha handlat ”helt korrekt”. Området var allmänt osäkert och motorcyklisterna kunde betraktas som ett ”potentiellt hot som måste avvärjas”.
Beslutet från granskningen är inte överraskande. Ytterst få fall av påstådda krigsförbrytelser begångna av de främmande trupperna ledde till påföljder. Få fall har granskats överhuvudtaget.
Moods huvudvärk är att kunskapen om humanitär rätt är för dålig hos de norska soldaterna och att utbildning måste till.
Det kan man inte gå emot, och kravet måste vara att humanitär rätt och Genèvekonventionerna skall följas.
Det gäller också Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. I regeringens direktiv till granskning av insatsen för åren 2012–2014 fanns inte ett ord om att eventuella brott mot folkrätt och humanitär rätt skulle utredas.
Vi har på den här sajten redogjort för en rad misstänkta fall av brott mot humanitär rätt under Sveriges krig i Afghanistan 2012–2014. På direkt fråga förklarade regeringens ensamutredare att det inte ingick i uppdraget och därför inte tagits upp.
Moods förslag att satsa på utbildning ligger i hans roll som företrädare för Norges Röda Kors, men problemet med krigsförbrytelserna grundas i något helt annat.
Norge har deltagit i alla USA:s och Natos folkrättsstridiga krig de senaste 20 åren och har därmed kommit att uppträda som ockupationsstyrka. En ockupationsstyrka möter så gott som alltid en fientlig befolkning som deltar i motstånd mot ockupationen på olika sätt genom både civila och militära aktioner. Ockupanten är aldrig säker på vem som är vän eller fiende. Han kommer alltid att känna sig hotad, och då är det bäst att skjuta först och fråga sedan.
Därmed blir det lätt för ockupationsmakten att frikänna soldaten. Som i fallet Shirin Tagab där man hänvisade till att säkerhetsläget var sådant att man kunde se alla afghaner som på något sätt uppträdde avvikande som potentiella hot. Det är också ockupationsmakten som själv gör granskningen, då de utländska soldaterna i Afghanistan inte lyder under landets egna lagar.
Natos insatsregler skulle vara styrande för vad de främmande soldaterna fick göra. Reglerna var till en del hemliga men gav vittgående befogenheter att öppna eld om omgivningen uppfattades som fientlig.
Den delen av reglerna var inte särskilt omtvistad av de stater som deltog i Natos krig. Däremot ansträngde sig en rad länder för att få till stånd andra slag av undantag (caveats) för att skydda sig själva. Kriget i Afghanistan var aldrig populärt i Europa, och det gällde att inte råka ut för egna förluster. En stat fick igenom att slippa strida på natten, en annan att inte strida i vissa bergsområden, en tredje att inte strida om det saknades helikoptrar till hands för sårade och så vidare.
Vad Mood än säger kommer krigsförbrytelser inte att kunna undvikas, om man deltar som ockupationsstyrka i ett annat land där krig pågår.
För Sveriges del kan vi undgå risken genom att återgå till politiken efter andra världskriget som innebar att vi endast skulle delta med militär utomlands i fredsbevarande insatser med mandat från FN:s säkerhetsråd. Sådana insatser bygger på att parterna i en konflikt i ett land båda godkänner att FN går in, vilket minimerar risken för att hamna i militära våldshandlingar.
Inte heller behöver man oroa sig över att få problem med Genèvekonventionerna, om man med vapen försvarar sitt eget land mot en invaderande militärmakt. Då gäller det bara att med alla till buds stående medel avvärja angreppet. Civilpersoner på motorcykel är aldrig hotet och aldrig problemet i ett nationellt försvarskrig.