Som artonåring tog min farfar Nils Björnsson värvning vid Svea Livgarde. Det var bråttom, familjen hade förlorat pengar och egendom. Han körde först virke i tre år för att kunna bekosta sina studier. Sedan bar det av till huvudstaden och därefter till det småländska höglandet. Efter två år avlade han underofficersexamen och lämnade då det militära. På ett halvår läste han in realen vid Mariannelunds folkhögskola. Så kunde en bildningsgång se ut.
Arméns volontärinstitution hade tillkommit 1901, samtidigt som den allmänna värnplikten började införas och ersätta de indelta soldaterna som stommen i landets krigsmakt. För att utbilda massorna av värnpliktiga under relativt lång tid som inkallade och tjänstgöra på olika poster i krigsorganisationen behövdes en kår av stamanställda meniga, underbefäl och underofficerare, och denna form av militär personalförsörjning bestod i drygt femtio år. Den fick arbeta med annat också. Min farfar berättade, att han kommenderades att delta i flytten av Engelska kyrkan från Norra bantorget till Diplomatstaden och att vara funktionär vid Olympiska spelen i Stockholm 1912.
Många av dessa volontärer blev alltså inte kvar som stammisar i det svenska försvaret. Min farfar gick till järnvägen och gjorde en beskedlig karriär som kontorist och arbetsledare, senare ombudsman i ett av de tidiga tjänstemannafacken. Denna uniformsklädda bransch höll sig i och för sig med en närmast militärisk hierarki. Farfar behöll dock kontakten med gamla sveagardister, satt i styrelsen för kamratföreningen från grundandet i mitten av 1920-talet och fyra decennier framåt och var orosåren 1940–50 hemvärnsområdesbefälhavare med löjtnants tjänsteställning.
Dessa avtryck under ett yrkesliv må illustrera den unga värnpliktsarméns förankring i folkdjupet. Alla, oavsett klasstillhörighet, skulle göra lumpen, och för personer ur små omständigheter fanns möjligheter att få fast anställning i kronans kläder, en form av socialt avancemang. Detta var sista skedet i den svenska värvade soldatens historia – innan yrkesarmén återuppstod ifrån de döda i början av 2010-talet och folkarmén begravdes i stor hast.
Historien sträcker sig över fyra hundra år, och den har nu skrivits av den flitige militärhistorikern Lars Ericson Wolke. Han har tidigare behandlat soldatutskrivningarna med rötter i de medeltida uppbåden och det militära indelningsverket, grundlagt 1682 i samband med indragningarna av adlig donationsjord, då den stormaktstida krigarstaten nådde sin fulländning och zenit.
Den värvade soldaten hade många förtjänster. Han övades och prövades hela tiden, var i princip snabbt mobiliserbar och insatsberedd, kunde också fungera som ordningsmakt mot inre knorr och gny, i en tid då polisväsendet inte var särskilt utvecklat, slå ned uppror till exempel. Sådana var de styrandes tankar. Men detta skapade samtidigt problem. De värvade trupperna koncentrerades till fästningar, i kaserner och som inneboende med sina familjer i garnisonsstäder och blev inte sällan själva ett ordningsproblem. Kriminella och personer som var mindre attraktiva på civila arbetsmarknader såg sin chans. Lokalbefolkningen, som ofta tvingades inhysa sådana element, var inte överallt överförtjust.
När den värvade soldaten permitterades under längre eller kortare tid, med lägre eller helt utan lön, kunde han gå bärsärkargång.
Ericson Wolke nyanserar bilden av de värvade som opålitliga, som drägg. Många rekryterades till elitförband, som gardesregementena, och kunde erövra skicklighet i ett flertal sysslor. Av dem krävdes också en disciplin, som inte alltid var av det godartade och civiliserande slaget. Under Fersenska kravallerna 1810, när rikets högst uppsatte adelsman massakrerades till döds av en mobb, stod knekthopen passivt och såg på, uppenbarligen på order från högsta ort. För övrigt: har inte soldat- och officersutbildningar varit plantskolor för en pennalism- och bestraffningskultur? En del av detta torde väl ha följt med in i värnpliktssystemet men också mildrats där.
Författaren skildrar – som vanligt, vill denne anmälare understryka – en komplex verklighet med stor konkretion och precision. Nedslagen i skönlitteraturen där värvade framställs är många och inte alltid av det uppbyggliga slaget. Socialt ser man en spännvidd – från småborgerskap under press till trasproletärer i desperation. Man undrar om inte värvade och volontärer under statlig färla har skyddat oss mot privatarméer och frikårer, som hade kunnat undergräva landets lagliga ordning. (Skarpskyttarna får ses som ett förstadium till värnpliktshären; och den beväpnade Munckska kåren på sin tidorganiserades med myndigheternas godkännande, fast dess självpåtagna uppgift att bekämpa kommunismen sköttes långt effektivare av den socialdemokratiska arbetarrörelsen, utan skjutvapen.)
Det var ändå gott att industrialisering och välfärdsutveckling gjorde detta yrkesval och denna livsform obehövliga. Blev kanske hemvärnet volontärorganisationen i den fulla sysselsättningens samhälle?
Anmält arbete: Lars Ericson Wolke, Nationens avskum, militärens elit. Myt och sanning om de värvade soldaterna i Sverige. Natur och Kultur. 283 s. Ill.