Krimkriget 1853 – 56 och Rysslands senare krig med det Osmanska riket 1877-78 gällde Rysslands möjligheter att exportera sitt spannmål från Odessa genom Bosporen till övriga världen. (Vladislav Davidzon, From Odessa With Love, Academica Press, 2021). Krimkriget kom att innebära slutet för den Europeiska konserten, som hade inletts 1814 -15 med att Sverige, Preussen, Storbritannien och Österrike enat sig med Ryssland och förklarat sig som segrare över Napoleons Frankrike och dess allierade.
1825 försvann plötsligt den ryske tsaren Alexander under en båttur på Svarta havet. Och tjugosju år senare, 1853, stod tsar Nicholas i front mot en koalition av Frankrike, Österrike, Storbritannien och det Osmanska riket. Samma år myntades uttrycket realpolitik av August Ludwig von Rochaus, och idealismen fick en konkurrent.
Dorothea Lieven hade övertygat tsar Alexander att prioritera ryska intressen framför den heliga alliansens och att börja bryta upp det turkiska imperiet. Professor Glenda Sluga skildrar denna utveckling målande i The Invention of International Order: Remaking Europe after Napoleon (Princeton University Press, 2021).
Två år tidigare, 1851, hade sultanen kommit överens med Frankrike om ett fördrag som tycktes ge fransmännen ett ökat ansvar för den osmanska kristna minoriteten. Efter ryska påtryckningar tvingades dock sultanen att ändra detta beslut och senare samma år bekräftades Ryssland som beskyddare av ortodoxa kristna i det Osmanska riket. Kejsare Napoleon III av Frankrike svarade 1852 med att skicka ett franskt krigsskepp, Karl den Store, genom Bosporen in i Svarta havet. Detta var ett tydligt brott mot Londonkonventionen från 1841, som förbjöd alla krigsfartyg att passera genom sundet. Sultan Abdülmecid I verkade förstå situationen och lugnade snabbt fransmännen genom att underteckna ett fördrag vilket bekräftade Frankrike som den formella beskyddaren av alla kristna heliga platser i länder som kontrollerades av det Osmanska riket.
Den 26 juni 1853 tillkännagav tsar Nicholas sin avsikt att ockupera de Danubiska furstendömena Valakiet och Moldavien, och en armékår under general Dannenberg gick in i den senare staten, där de mötte en liten och mindre välutrustad osmansk styrka på flodens södra sida. Ryssarna hävdade att fransk inblandning i det Osmanska riket äventyrade den kristna minoriteten som Ryssland hade rätt att beskydda. En månad dessförinnan hade den ryske Prins Menschikoff ställt ett ultimatum, och krävt ett erkännande av ett ryskt protektorat över alla grekiska undersåtar i det Osmanska riket.
Flera försök gjordes av västmakterna att medla, men sultanen av det Osmanska riket stod fast, och gav de ryska inkräktarna femton dagar på sig att evakuera. Omar Pasha, en kroatisk bonde, hade blivit chef för den osmanska armén, med en styrka på 120.000 man.
Drottning Victoria lät meddela de båda kamrarna i parlamentet att hon ”kände sig tvungen att ge aktiv hjälp till sin allierade, sultanen, mot oprovocerad aggression.” För den brittiske premiärministern George Hamilton-Gordon, 4th Earl of Aberdeen, var dock skälet att gå i krig med Frankrike mot Ryssland kommersiella intressen i Svartahavs-regionen. Sedan slaget vid Waterloo hade fred härskat i Europa, men nu var Storbritannien än en gång i krig.
Kejsare Napoleon III förklarade också krig. Men i väntan på dessa krigsförklaringar hade den brittiska medelhavsflottan ankrat utanför Dardanellernas inlopp, där den snart fick sällskap av fransmännens. Samtidigt hade en av de mäktigaste skvadronerna som någonsin lämnat de brittiska öarna, ledd av den gamle Sir Charles Napier, seglat in i Östersjön, för att hota Rysslands stora fästning vid Kronstadt.
Under tiden förberedde man en expeditionsarmé, under befäl av Lord Raglan, samtidigt som krigshysterien stegrades i London när information läckte om hemlig rysk korrespondens, vari tsar Nicholas hade föreslagit att Storbritannien och Ryssland skulle dela på det Osmanska riket, samtidigt som tsaren hade erbjudit Frankrike något liknande. Det påstås i engelsk litteratur att ”massan av vårt folk blev eniga om krig; och för första gången sedan korstågen stod britter och fransmän sida vid sida som allierade.” Marskalk St. Arnaud, som avgick från sin post som krigsminister, kom att leda den franska armén.
1854 gick den kombinerade brittiska och franska flottan, under befäl av viceamiral Dundas, in i Svarta havet, och inledde ett bombardemang av Odessa, ”det ryska Florens” (citat från en engelsk skildring av kriget). I Serhii Plokhys viktiga bok, The Gates of Europe: A History of Ukraine (Basic Books, 2021) påpekas att “Ukraine” var 1854 “Russian ruled”.
Staden Odessa ligger på den västra stranden av en liten bukt i Svarta havet, mellan mynningarna av Dnepr och Dnjestr. I viken fanns ankarplatser för de största fartygen, nära stranden. Staden var modernt befäst och har på sin östra sida ett citadell vid hamnen. En gigantisk trappa, bestående av 200 trappsteg, leder från centrum av staden ner till stranden.
Ångfartyget H.M Furious hade sänts till Odessa för att föra bort den brittiska konsuln. Ryssarna öppnade eld i riktning mot ångbåten. Sju kanonskott avlossades, men utan effekt. Några dagar senare hade de flesta ryska skeppen förstörts. Efter bombardemanget av Odessa lämnade flottorna den delen av kusten för att kryssa mot Sevastopol. Britterna och fransmännen kom att belägra den hamnstaden, basen för den ryska flottan, som de allierade såg som ett hot mot sina intressen i Medelhavet. Efter en lång belägring och militära operationer som resulterade i stora förluster på båda sidor (det katastrofala anfallet från den lätta brigaden i slaget vid Balaklava gjorde den brittiska allmänheten häpen), föll Sevastopol i september 1855. Detta blev ett outplånligt ögonblick av sorg och förnedring i ryskt historiskt minne.
Krimkriget var det största kriget mellan slutet av Napoleonkrigen 1815 och första världskrigets utbrott 1914. Det stod för över en halv miljon kombattanters död, långt fler än som dödades i till exempel det amerikanska inbördeskriget som ägde rum under samma period. Ändå har Krimkriget till stor del glömts bort. Det beror dels på att dess orsaker var komplexa och svåra att förstå och dels på att detta krig inte gav någon stor seger eller något enormt nederlag för några av de inblandade länderna. Krimkriget utkämpades för att avgöra vilket av de fem imperierna som hade dominerat Europa under artonhundratalet som skulle bli det mäktigaste. Två av de imperier som var inblandade, Storbritannien och Frankrike, kämpade för att upprätthålla status quo. De lyckades. Det ryska imperiet kämpade för rätten att utöka sitt territorium i östra Europa och på andra håll, vilket misslyckades. Österrike hade förblivit neutralt under hela kriget medan det Osmanska riket, som en gång var det mäktigaste i världen, överlevde en rysk attack men avslöjades vara svagt och nära kollaps. Krimkriget förändrade inte direkt världen, men det ledde indirekt till förändringar som skulle omforma Europa. Trots avsaknaden av ett klart definierat resultat är detta ett av 1800-talets viktigaste krig och ett vars arv skulle bidra till att forma det tjugonde århundradet.
Parisfredsfördraget 1856, som formellt avslutade kriget, hindrade det ryska imperiet från att ha flottbaser i Sevastopol eller någon annanstans vid Svarta havets kust. Och man tvingades återlämna bland annat de Danubiska furstendömena till det Osmanska riket. Rysslands förlust av Krimkriget provocerade fram omfattande rannsakan i den ryska regeringen och samhället. I februari 1855 uppstod ett bondeuppror som spred sig över hela Kiev. Det fick stöd av kosacker som också attackerade präster som ansågs stödja regeringen i hemlighet. Hur kunde den ryska armén, som hade erövrat Paris 1814, lida nederlag fyrtio år senare på territorium som den ansåg vara sitt eget? Den ryska ekonomin led även av blockaden i finska viken. Tsar Nicholas I, försvagad av krigets stress, dog i mars 1855, efter trettio år på tronen, vilket gjorde en förändring av regeringens politik nästan oundviklig. Den nye kejsaren, Alexander II, lanserade ett ambitiöst reformprogram för att komma i kapp väst och modernisera det ryska samhället, ekonomin och militären. Under kriget hade Ryssland inget annat än segelfartyg för att konfrontera britternas och fransmännens ångbåtar. Då de hade sänkt fartygen från sin Svartahavsflotta för att förhindra fientliga fartyg från att komma in i Sevastopols hamn, behövde Ryssland en ny flotta. Man behövde också järnvägar; avsaknaden av dessa hade gjort det svårt att flytta trupper, ammunition och proviant till platser så avlägsna från imperiets centrum som Krim.
I Storbritannien skylde man det klena resultatet av kriget på inkompetent ledarskap och 4th Earl of Aberdeen fick avgå. I Frankrike fanns också ett utbrett missnöje.
Alla stormakterna kom överens om att respektera det Osmanska rikets oberoende och territoriella integritet.
Parisfördraget varade bara i 15 år. 1871 besegrades Frankrike av Preussen i det fransk-preussiska kriget och som ett direkt resultat upphörde det franska imperiet när kejsare Napoleon III avsattes och den tredje franska republiken utropades.
Vad gäller Sveriges ageranden under Krimkriget, hade kung Oscar I i början av Krimkriget, under inflytande av den krigsvänliga svenska – särskilt liberala – opinionen, planer på att deltaga i kriget för att återvinna förlorade områden i öster.
Men Parisfreden 1856 fick kungen att skrota dessa planer.