Från att under efterkrigstiden gjort sig känt i världen för sitt fredsarbete och sin alliansfrihet har Sverige på kort tid bytt fot och ställt in sig i ledet bakom USA och Nato. Ett resultat av detta är att Sverige under det pågående kriget i Ukraina inte bara avstått från att – i enlighet med sitt tidigare ”dna” – ta egna initiativ till fredliga lösningar, utan också förhållit sig passivt till andra aktörers fredsinitiativ. Sverige är inte längre en i utrikesfrågor självständig (neutral) nation med sikte på fredligt samarbete, utan en del av en offensiv militärallians. Denna förändring sker dessutom i en tid av ökade geopolitiska spänningar.
Där befinner sig Sverige idag, iklädd en rädsla som de politiska ledarna har svårt att hantera. Genom Natomedlemskapet har gränserna för Sveriges säkerhetstänkande vidgats, vilket betyder att beslut i centrala försvarsfrågor underordnas starkare och mer välorganiserade aktörer. Hur fungerar den demokratiska beslutsprocessen under dessa nya förhållanden? Vilken kontroll har de folkvalda över den framtida samhälls- och försvarsplaneringen? Det faktum att Natobeslutet hastades fram har lett till oklarheter och en känsla av osäkerhet hos många kring dessa frågor. […]
Ja, Sverige har hamnat i ett försämrat säkerhetsläge, men här handlar det inte bara om brända koraner och uppretade islamister eller reaktionära regimer i Mellanöstern. Det handlar också om att Sverige allierat sig med en supermakt som har dåligt rykte i stora delar av den icke-västliga, särskilt den muslimska världen. Läs artikel