Spänningarna ökar och den säkerhetspolitiska situationen blir mer hotande på Nordkalotten.
Rysslands invasion av Ukraina gjorde slut på nästan 30 år av samarbete i Arktis. Den 3 mars förra året meddelade de sju stater (USA, Kanada, Danmark, Norge, Sverige, Finland och Island), som förutom Ryssland ingår i Arktiska rådet att man pausade verksamheten som protest mot den ryska invasionen.
Stormakterna har det senaste året fastlagt nya strategiska doktriner för Arktis med innebörden att man i regionen trappar upp militärt och sätter de säkerhetspolitiska målen före ekonomi och infrastruktur.
Ryssland presenterade i mars 2020 en strategi för Arktis, där man pekade ut USA och Nato som de största säkerhetshoten mot landet och deklarerade att man skulle försvara de arktiska vattnen med alla till buds stående medel. Men man uttryckte också målsättningar som att stärka relationerna mellan staterna i regionen inom ekonomi, vetenskap, samfärdsel och kontakter över gränserna. Dessa skrivningar om samarbete har nu strukits i en ny utgåva av doktrinen som president Putin presenterade den 21 februari i år. Istället prioriteras de säkerhetspolitiska målen som överordnade.
USA tog fram sin nya doktrin för Arktis i oktober förra året, som ersätter den tidigare från 2013. I den nya doktrinen sätts säkerhetsfrågorna som första punkt.
Doktrinerna från båda stormakterna har sedan flera år materialiserats i upprusningar och omfattande militärövningar.
President Putins deklaration från 17 december 2022 om ett återtagande av intressesfärer var riktat mot de gamla öststaterna och kanske även mot Finland och väckte berättigad oro i dessa länder.
Men det är en annan sak med upprustningen i Arktis.
Sverige måste undvika bli en del av stormaktsrivaliteten där. Rysslands kärnvapenbaser kring Murmansk på Kolahalvön ingår i positioneringen mellan USA och Ryssland, som ytterst handlar om avskräckning och om både första- och andrahandsförmåga för att sätta in strategiska kärnvapen mot varandra.
I samband med mötet på Harpsund den 22 februari mellan statsministrarna i Norge och Sverige samt Finlands president uttalade sig Kristersson om säkerhetssituationen på Nordkalotten och i Arktis:
”Ju större hotet från Ryssland är desto viktigare blir det att kunna samordna försvaret över landsgränserna.” Han pekade på närheten till ryska Murmansk.
”– Där har vi tung rysk kärnvapenutrustning. Det är ett faktum. Det finns väldigt goda skäl att öka samarbetet i den här delen av världen, säger han.”
I ett gemensamt uttalande från mötet på Harpsund betonas vikten av gemensam försvarsplanering mellan de tre länderna:
”Även våra markförband har nära samarbete och erfarenhet av att agera gemensamt, vilket manifesterats i stora övningar som Cold Response och Nordanvind. Vi kommer att fortsätta fördjupa vårt samarbete i storskaliga övningar under kommande år. Försvarssamarbetet sker i nära samarbete med våra nordiska grannar och våra nära partners, inte minst USA och Storbritannien.”
Genom att nämna övningar som Cold Reponse och Nordanvind pekar man mot Nordkalotten och Arktis och uttrycker viljan till militär samverkan och gemensamt militärt ansvar mellan de nordiska länderna:
”Norge, Finland och Sverige har tillsammans med sina nordiska grannar ett gemensamt ansvar att bemöta säkerhetsutmaningar i regionen, inklusive i våra nordområden.”
Hur långt ett sådant samarbete kan sträcka sig anges inte. Från olika försvarsanalytiker har förslag kommit om att lägga de tre länderna under ett gemensamt nordiskt Nato-kommando med syfte att bättre säkra militära insatser utifrån ländernas nationella behov.
Det är inte uteslutet att en sådan samordning kan bidra till ett effektivare försvar men att man samtidigt, som den norske statsministern förklarade, måste upprätthålla en dialog med Ryssland och undvika att i onödan öka spänningarna i regionen.
Hur långt en sådan relativt självständig försvarspolitik kommer att kunna genomföras beror på viljan hos de tre länderna att hävda sin självbestämmanderätt vid ett Nato-medlemskap.
Inom Nato är det ytterst USA som bestämmer i strategiska frågor. Ett självständigt gemensamt nordiskt Nato-kommando går inte ihop med att Norge redan ligger under USA:s kommando i Norfolk, Virginia. Danmark ligger för övrigt under Nato-kommandot i Holland. (se även kommentar till nordiskt Natosamarbete på den här sajten.)
USA har intresse av att dra in andra Nato-medlemmar i sin strategi för Arktis och Nordkalotten, och där kommer inte Norges, Sveriges och Finlands röst att väga tungt; möjligheterna att föra en någorlunda självständig försvarspolitik i regionen är inte stora.
Kristerssons hänvisning till behov av nordiskt försvarssamarbete för att möta rysk upprusning kring Murmansk kan i praktiken leda till att vi blir med och bidrar till att öka spänningen i Arktis.
Det finns all anledning att lyssna på den norske statsministern Jonas Gahr Støre som i samband med mötet i Harpsund varnade för att öka på spänningarna i norr:
”Vi måste använda all klokskap för att tillvarata vår säkerhet utan att eskalera på ett sätt som kan göra situationen värre. Vi måste möta Ryssland med fasthet, förutsägbarhet och långsiktighet. Förutsägbarheten bygger på att det inte kommer några överraskningar från vår sida, att vi är igenkännliga.”
Om Sverige involveras i stormaktsspelet kring Arktis och engageras i militärövningar i området riskeras svensk nationell säkerhet.
Läs också rapporten om det förändrade säkerhetsläget i Arktis .