En av samtidens främste folkrättslärda, professor Olivier Corten, har tillsammans med tre kolleger vid universitetet i Bryssel, skrivit en högst angelägen bok: Olivier Corten, François Dubuisson, Vaios Koutroulis, Anne Lagerwall, A Critical Introduction to International Law (Editions de L’ Universitet de Bruxelles 2019).
Den som är intresserad av hur stater bildas, hur gränser skapas eller bestäms av Internationella domstolen i Haag bör genast konsultera denna bok. Detsamma gäller om man är nyfiken på till exempel hur internationella organisationer, som Förenta Nationerna, fungerar. Men för denna sajts vidkommande är ändå kapitlet om folkrätt och krig det mest angelägna.
Kapitel 10 är indelat i följande underrubriker:
- The scope of the prohibition of the use of force: jus contra bellum or jus ad bellum?
- Self-defence as an “inherent right”?
- The law of armed conflict (jus in bello): can war be humanized?
Författarna tar korrekt sitt avstamp i artikel 2 punkt 4 i FN-stadgan: ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.” Och de understryker att även hot om våld är olagligt.
Ett viktigt avsnitt tar upp de ofta förekommande fallet, att en angripande stat förklarar att man har blivit inbjuden att utföra interventionen. För att folkrätten ska acceptera detta krävs:
- Att den inbjudande regeringen är ”internationally recognized”.
- Att inbjudan måste ha avgetts innan interventionen verkställs.
- Det måste vara en klar inbjudan.
- De militära aktionerna måste rymmas inom inbjudningens ramar.
- Militära aktioner för att hjälpa en av sidorna i ett inbördeskrig strider mot principen om non-intervention.
Vad gäller den senare frågan finns det vissa som har en motsatt inställning, men författarna citerar en resolution från 1975 av Institute of International Law som ytterligare bekräftar att de har rätt:
”Article 2. Prohibition from assistance
- Third States shall refrain from giving assistance to parties to a civil war which is being fought in the territory of another State.
- They shall in particular refrain from:
- a) sending armed forces or military volunteers, instructors or technicians to any party to a civil war, or allowing them to be sent or to set out;
- b) drawing up or training regular or irregular forces with a view to supporting any party to a civil war, or allowing them to be drawn up or trained;
- c) supplying weapons or other war material to any party to a civil war, or allowing them to be supplied.
[…]
Article 5. Foreign intervention
Whenever it appears that intervention has taken place during a civil war in violation of the preceding provisions, third States may give assistance to the other party only in compliance with the Charter and any other relevant rule of international law, subject to any such measures as are prescribed, authorized or recommended by the United Nations.”
Ett avsnitt tar upp militära aktioner som initierats av FN:s säkerhetsråd. Och man noterar att om rådet inte kan fatta beslut, har FN:s generalförsamling ingen ”power to take coercive measures against a state, especially military ones” (s. 410). Men då Säkerhetsrådet har fattat ett beslut, uppkommer ofta frågan om hur det ska tolkas. Och på sidan 412 visar författarna att de attackerande Nato-staterna felaktigt tolkat Säkerhetsrådets resolution i mars 2011, när man påstod att syftet var en regimförändring i Libyen.
Ett viktigt avsnitt gäller lagligheten av humanitära interventioner. Författarna lyfter här fram ett antal domar från Internationella domstolen i Haag, men också en resolution från FN:s generalförsamling 2005, varvid citeras följande på sidan 416:
“Each individual State has the responsibility to protect its populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. […
- The international community, through the United Nations, also has the responsibility to use appropriate diplomatic, humanitarian and other peaceful means, in accordance with Chapters VI and VIII of the Charter, to help to protect populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity. In this context, we are prepared to take collective action, in a timely and decisive manner, through the Security Council, in accordance with the Charter, including Chapter VII, on a case-by-case basis and in cooperation with relevant regional organizations as appropriate, should peaceful means be inadequate and national authorities are manifestly failing to protect their populations from genocide, war crimes, ethnic cleansing and crimes against humanity.”
Författarna rekommenderar en noggrann läsning av texten, och då framgår att varje stat ansvarar för vad som händer på sitt territorium. Och om staterna inte lever upp till att respektera mänskliga rättigheter, kan ”the international community” endast agera genom Säkerhetsrådet. Någon rätt till humanitär intervention finns alltså inte.
Självförsvarsrätten kommer till uttryck i artikel 51 i FN-stadgan och behandlas på sidan 418 och följande. Och det bör understrykas att författarna på ett mycket övertygande sätt finner att någon preventiv självförsvarsrätt inte accepteras: ”It is difficult therefore to establish an agreement on preventive self-defence, even in the event of an imminent threat” (s. 422).
Ytterligare ett läsvärt avsnitt handlar om ”war on terror”, och när några stater söker vantolka FN-stadgan, ”most UN Member States regulary repeat that ’Article 51 of the UN Charter is restrictive and should not be re-written or re-interpreted’” (s. 426).
Boken är på 540 sidor, och det går inte att göra den rättvisa på detta begränsade utrymme. Efter att ha skrivit en uppsats om den folkrättsliga självförsvarsrätten vid Stockholms universitet i slutet av 1970-talet och därefter läst hyllmeter av böcker i ämnet kan denne anmälare konstatera att boken är överlägsen det mesta som har skrivits om folkrätt och i synnerhet om folkrätt och krig.