Riksdagen har tagit ett inriktningsbeslut om att anskaffa kryssningsrobotar i enlighet med regeringens proposition om totalförsvaret 2021–2025.
Slutligt avgörande har ännu inte fallit. I försvarsbeslutet som togs i december 2020 framgår en vilja att anskaffa kryssningsrobotar för perioden 2026 till 2030. Man kallar det för långräckviddiga bekämpningssystem, och Försvarsmakten skall ha tillgång till dessa vapen under kommande mandatperiod.
Kryssningsrobotar är en känslig fråga. Tidigare har det funnits ett starkt motstånd mot att Sverige skulle inneha sådana vapen som betraktas som offensiva och inte i första hand är avsedda för försvar.
Kryssningsrobotar kan nå mål på längre avstånd än de vapen som Sveriges militära försvar hitintills förfogat över och skulle i teorin kunna användas för vedergällning.
En kryssningsrobot avlossas på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från fordon, flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn.
Svenska kryssningsrobotar skulle alltså kunna nå mål i Ryssland.
I sitt tal på Folk och Försvars konferens den 12 januari 2021 förklarade försvarsminister Peter Hultqvist att JAS skall utrustas för att kunna sättas in mot mål på en angripares eget territorium:
”Den långräckviddiga bekämpningsförmågan mot markmål som ska tillföras ger oss möjlighet att med avsevärd räckvidd nå in på fientligt territorium.”
Processen att nå fram till beslutet beskrivs i en avhandling vid Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, Långräckviddig bekämpningsförmåga. Ett trendbrott på den försvarspolitiska agendan, av Johannes Kristofersson.
Författaren berör inledningsvis den politiska synen och refererar till den dåvarande utrikesministern Carl Bildt som 2013 förklarade att ”kryssningsrobotar aldrig varit aktuellt för Sverige. Vårt försvar är ett försvar.” Men bara ett halvår senare uttalade sig dåvarande försvarsministern Karin Enström för ett införskaffande av kryssningsrobotar. Kristofersson menar att man kan se detta som ett intressant trendbrott i försvarspolitiken.
Han visar att trendbrottet möjliggjordes av att Försvarsmakten och Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) i rapporter år 2014 argumenterade för anskaffning av kryssningsrobotar.
Kristofersson pekar på försämringen i det säkerhetspolitiska läget genom Georgienkriget 2008 och annekteringen av Krim 2014 som en bakgrundsfaktor.
I riksdagen fanns från början ett motstånd främst hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet, men dessa partier accepterade sedan i praktiken beslutet. Peter Hultqvist satt med i Försvarsberedningen där man 2014 ställde sig bakom anskaffning, och han fick med sig Miljöpartiet på det.
Krister Andrén vid FOI skrev en viktig rapport 2014 som kom att påverka de kommande besluten: Krigsavhållande tröskelförmåga. Det svenska försvarets glömda huvuduppgift?
Andrén hävdade där att en avhållande försvarsförmåga i framtiden i allt mindre grad kan grundas på direkt reaktiv defensiv förmåga. Istället betonade han att framtida avhållande tröskelförmåga måste innehålla en flexibel och uthållig offensiv potential i syfte att tillfoga en angripare strategiska förluster och uppoffringar på stor bredd.
För en småstat som slår in på vägen att kunna genomföra vedergällning krävs enligt Andrén ”tillgång till en sammanlänkad kedja av handlingsalternativ, där försvararen i varje steg kan blockera aggressorns utsikter till framgång. Försvararen behöver ha förmåga att våga syna en motståndare som med hotande ’militärt kroppsspråk’ försöker få försvararen att ge upp. Försvararen måste alltså för att vara trovärdig i sin avskräckning, på varje nivå kunna övertyga en potentiell angripare om att han har möjligheter att svara effektivt, även om angriparen svarar med att trappa upp nivån.”
Det handlar med andra ord om att hänga med i en ständig rustningsspiral.
En annan förespråkare av kryssningsrobotar var försvarsdebattören Johan Wiktorin som 2014 menade att Sverige sedan lång tid tillbaka övat med attackflyg för insatser mot ryska baser för att förhindra utskeppning av invasionsstyrkor.
Wiktorin pläderade för ett offensivt luftförsvar:
”En enig expertis menar att det i luftarenan gör sig bäst genom så kallat offensivt luftförsvar, där man anfaller motståndarens baser och ledningscentraler. Istället för att vifta med händerna för att stoppa en ligist att kasta sten mot ditt glashus, så använder man en käpp för att slå stenarna ur handen.”
Kryssningsrobotar mot markmål skulle innebära en nödvändig prioritering för att höja tröskeleffekten.
Tidigare försvarsanalytikern Raimo Jakula har skarpt kritiserat den ensidiga inriktningen på ett tröskelförsvar och det farliga i att förlita sig på att söka vinna duellstrider mot en stormakt med avancerade vapensystem som hela tiden utvecklas:
”I nordvästra Ryssland finns idag tre fjärrstridsenheter med precisionsstyrda och målsökande robotar med konventionella och kärnstridsspetsar som i norra Sverige når mål ner till linjen Skellefteå-Sorsele och i södra Sverige upp till linjen Halmstad- Stockholm. Målen nås beroende på typ av robot fem till trettio minuter efter uppskjutning från ryskt territorium.”
Anhängarna av kryssningsrobotar avfärdar ett territorialförsvar som ett möjligt alternativ.
Jakula lyfter däremot fram det som ett mer realistiskt försvar för en småstat och argumenterar för att återuppbygga ett territorialförsvar baserat på allmän värnplikt som gör det svårt för en motståndare att i ett slag slå ut oss. Vi har då istället ett djupförsvar med bärbara och på lätta terrängfordon korträckviddiga, precisionsstyrda och målsökande robotvapen mot mark- och luftmål.
Svårigheten för en småstat att hänga med i utvecklingen av fjärrstridsmedel är ett tungt vägande skäl mot satsning på kryssningsrobotar.
Ett annat är risken att vi istället för ökad säkerhet kan bli förstahandsmål i en konflikt.
En stormakt kan överväga att inledningsvis slå till mot oss för att eliminera risken att i ett senare skede själv bli attackerad.
Det är svårt att hitta någon djupare analys av riskerna med att använda fjärrstridsmededel för avskräckning och ytterst för vedergällning.
Andrén skriver helt kort i sin rapport:
”För en småstat med ett konventionellt försvar handlar det knappast om att sätta skräck i en potentiell stormaktsaggressor, utan om att på ett tydligt men icke hotande sätt klargöra att man har effektiva möjligheter att besvara varje försök till militär press på sätt som gör att sådana försök aldrig ska te sig frestande. Småstaten behöver förmåga att verka effektivt mot en aggressiv stormakt, men på sätt som aldrig kan uppfattas hota något annat än just en potentiell motståndares aggressiva avsikter.”
Hur trovärdigt är det att Ryssland skulle förlita sig på vår goda vilja att inte använda kryssningsmissiler, kanske förebyggande vid en kris, mot baser på andra sidan Östersjön?
Sverige har redan idag med flera övningar tillsammans med USA visat att vi är beredda att möjliggöra för amerikanskt bombflyg att gå över vårt territorium för att nå mål i Baltikum.
Ett argument från förespråkarna av kryssningsmissiler är att Finland sedan flera år tillbaka har sådana med en räckvidd av ca 30 mil.
Skillnaderna gentemot mot Sverige finns emellertid på flera plan.
Finland baserar sitt försvar på ett starkt territorialförsvar med allmän värnplikt. Den finska försvarsdoktrinen har sedan decennier varit densamma, nämligen att landet helt förbinder sig till defensivt försvar. Omvärlden inklusive Ryssland har inte heller uttryckt några farhågor för att Finland skulle sikta på insatser mot mål utanför landet gränser.
Sverige som saknar ett starkt territorialförsvar är mer beroende tröskelförsvar och riskerar att i framtiden mer förlita sig på fjärrverkande vapen med de risker detta medför.
I Sverige avbröts utvecklingen av egna kärnvapen, som påbörjats efter andra världskriget, med det definitiva beslutet 1968.
Det var ett beslut som byggde på insikten om att innehav av kärnvapen inte skulle göra oss tryggare utan tvärtemot skulle utsätta oss för risken att bli förstahandsmål vid en stormaktskonflikt.
Med kryssningsrobotar kan det bli en glidning i försvarsdoktrin från tröskelförsvar som skall verka avhållande till ett försvar där det även ingår vedergällning.
I Norge har regeringen och en majoritet i Stortinget tagit det kontroversiella beslutet att landet nu istället för ett avhållande försvar har ett avskräckande med möjlighet att slå mot baser långt in i Ryssland.
Beslutet är i linje med USA:s och Natos politik för Arktis och Nordatlanten där Ryssland utpekas som fienden.
I Norges fall är det anskaffningen av ett 50-tal amerikanska F-35-plan med räckvidd långt över Norges gränser som är stommen i den nya doktrinen.
I Norge är många kritiska till den nya inriktningen som man menar strider mot den traditionella norska politiken att samtidigt balansera med att vara en god Nato-medlem och undvika att provocera Ryssland. Den nya doktrinen utsätter landet för risken att bli förstahandsmål vid en konflikt, menar kritikerna.
En liknande slutsats bör vi dra.
Satsning på fjärrverkande missiler istället för ett territorialförsvar ger ingen trygghet för Sverige.