Det var ett bra beslut, nödvändigt och välkommet, att USA och dess allierade liksom juniorpartnern Sverige lämnade Afghanistan.
USA med sina bundsförvanter var i Afghanistan utan folkrättsligt stöd. USA startade den 7 oktober 2001 bombkriget mot Afghanistan. Angreppet var ett brott mot FN-stadgans våldsförbud och har aldrig sanktionerats av FN.
Man var en utländsk ockupationsmakt i kriget.
Mot slutet av det 20-åriga kriget fick det alltmer också karaktären av ett inbördeskrig. Det strider mot folkrätten att stödja ena sidan i ett inbördeskrig, och i detta fall en korrupt sida som man hade riggat och själv styrde och höll under armarna och som föll som ett korthus efter tillbakadragandet. Den sidan hade sedan länge förlorat kontrollen över stora delar av territoriet.
Uttåget skulle ha skett för länge sedan, och man skulle aldrig från början ha gått in med militär.
I det läge som nu råder måste Sveriges linje vara att hävda försvar av Afghanistans territoriella integritet och självbestämmande. Stormakter ska inte blanda sig i annat än om de bjuds in för konstruktiva bidrag till utvecklingen av landet.
Med uttåget har förutsättningar skapats för afghanerna att själva avgöra sitt öde, även om decennier av amerikansk aggression och intervention har medfört oerhörda skador som kommer att ta mycket lång tid att överbrygga, liksom den sovjetiska gjorde på sin tid.
USA lämnar kaos och misär och död efter sig, går vidare och koncentrerar sina militära krafter på andra mål, uppenbarligen inte minst på Kina. Men USA har en skyldighet att stödja en konstruktiv återuppbyggnad av landet i Afghanistans eget intresse.
USA måste också hållas ansvarigt för sina brott mot krigets lagar.
Sverige är som deltagare i kriget på USA:s sida medansvarigt till förödelsen.
Lärdomarna för svensk del måste bli att inte ännu en gång kasta sig in i stormaktsledda krigsäventyr.
Den självrannsakan man nu från regering och opposition talar om får visa om den är värd något. Men att svensk militär, parallellt med tillbakadragandet från Afghanistan, fortsätter att delta i den franskledda insatsstyrkan Takuba i Mali och övriga Sahel bådar inte gott. Man verkar i dessa kretsar helt distansera sig från den kopplingen, som är uppenbar men bekymmersam för dem som tenderar att försöka dölja sig bakom att ”vi var ju inte informerade”.
Och försök att skriva om historien har redan börjat.
Försvarsministerns uttalade för ett par veckor sedan att Sverige inte kunde påverka något i kriget i Afghanistan utan hade ”som en liten nation” att foga sig i vad USA och Nato bestämde. Det var falskt. Svenska regeringar och Sveriges riksdag tog besluten om krigsdeltagande och hade också kunnat besluta om att ta hem soldaterna.
Statsminister Stefan Löfven gör ett försök att ändra bilden och talar om att vi inte bara följer stormakterna:
”Vi skickar aldrig lättvindigt svenska soldater eller personal till riskfyllda insatser och områden. Det är alltid svåra beslut som kräver noggranna överväganden och då alltid utifrån de specifika omständigheterna för varje insats.” (Dagens Nyheter 19/8)
Det är en beskrivning som inte har något med verkligheten att göra.
Sverige gick med i Afghanistankriget i februari 2002 efter det att USA och Storbritannien tryckt på, och kunskaper om situationen i landet och mål för insatsen fanns inte.
Deltagandet i det likaledes katastrofala Libyenkriget 2011 kom till stånd efter en rekordforcering av beslutet genom riksdagen på tre dagar.
Beslut om deltagande i den franskledda Takubastyrkan i Mali 2020 fattades av en riksdag där ledamöterna först i efterhand började få klart för sig att regeringen målat upp en förskönad bild.
Regeringen har nu meddelat att den skall tillsätta en ny utredning om Sveriges insats i Afghanistan. För att undersöka ”insatsens utformning och effekt samt identifiera lärdomar inför framtiden”, säger försvarsminister Peter Hultqvist till Dagens Nyheter. Vidare skall ”glappet mellan bedömning och verklighet” bli en central fråga.
Deltagandet i kriget 2002–2014 har redan utretts, och slutsatsen blev att det enda målet som uppfylldes var att visa Sverige som en pålitlig militär partner till USA och Nato.
Om en ny utredning görs på ett opartiskt sätt kan man knappast komma till någon annan slutsats. Så länge Sverige deltar i ett krig under en stormakts ledning är det inte våra bedömningar som styr, utan kriget sker utifrån stormaktens eget nationella intresse.
Sverige gick med i Afghanistankriget under den falska parollen att Sveriges försvaras bäst i Afghanistan.
Nu upprepar statministern samma visa: ”Vi skall också komma ihåg att internationella insatser är viktiga för trygghet och säkerhet här hemma i Sverige.”
Men i realiteten har det hela i huvudsak handlat om att hoppa på stormakters eftersläntrande bandvagnar för att ställa sig in, bidra till att ge falsk legitimitet åt krigsinsatser och hänga med dit tåget beger sig eller, som i Afghanistan, tar stopp och överges. Detta rimmar bara alltför väl med vad som nu sker och är att vänta genom deltagandet i Takuba-insatsen, som bara kan eskalera till ett nytt ”evigt” krig i Sahel, tills Frankrike genom helt eget beslut tvingas dra sig ur och vi ska bortförklara vår närvaro. I realiteten är dessutom allt tal om att dessa krigsinsatser stärker vår egen värnkraft och nationella säkerhet fullkomligt nonsens. Förutsättningarna är helt annorlunda här och där: geografin, utrustningen, beväpningen, taktiken och strategin, och målet. Att patriotiskt försvara hela Sverige här hemma är något helt annat än att under ledning av en utländsk fientlig interventionsmakt, stormakt eller juniormakt, försöka härska och slå sönder små stater långt borta.
Förhoppningen nu är att den monumentala krigsförödelsen i Afghanistan kan få en bredare fredsopinion i Sverige att formera sig och gå emot nya krigsäventyr.
Motståndare mot kriget har funnits inom alla partierna men haft svårt att nå ut.
Nu borde förutsättningar fínnas för en öppen debatt om säkerhetspolitiken.