”President Putin har framfört sina kondoleanser till den svenske kungen för vad som hänt i Stockholm. Samtidigt har man från rysk sida klagat på att Sverige i praktiken avvisar allt samarbete med Ryssland”, skriver Sven Hirdman.
De två centrala frågorna i svensk säkerhetspolitik är förhållandet till Ryssland och till NATO. De har ett nära samband.
För några dagar sedan förövades ett fruktansvärt terrorbrott i Stockholms centrum. Den misstänkte förövaren är enligt uppgift en medborgare i Uzbekistan i före detta Sovjetunionen. Ett liknande terrordåd genomfördes en vecka tidigare i Sankt Petersburg av en kirgiz, också från Centralasien. På rysk sida har man lång erfarenhet av terrordåd i sitt eget land, inklusive av dåd med ursprung i Centralasien. President Putin har framfört sina kondoleanser till den svenske kungen för vad som hänt i Stockholm. Samtidigt har man från rysk sida klagat på att Sverige i praktiken avvisar allt samarbete med Ryssland.
Den svenska opinionen är den mest rysslandskritiska i hela Västeuropa. Många svenska politiker och ledarskribenter använder Ryssland som ett tillhygge för att påverka opinionen till förmån för ett svenskt medlemskap i NATO. Det är anmärkningsvärt att de politiker och ledarskribenter som förespråkar svenskt medlemskap av NATO inte vill inse konsekvenserna av sitt förslag…
Den nuvarande militära inriktningen av den svenska säkerhetspolitiken i konfrontation med Ryssland, vilken förordas av många debattörer, är att slå huvudet i väggen och leder inte till något gott vare sig i den nuvarande situationen av ett nytt slags kallt krig eller vid en fortsatt kall fred. Än mer obegripligt är att just i Sverige med sina långa fredstradition så har krigshysterin blivit som störst.
Under de senaste 25 åren har osäkerheten om Sveriges säkerhetspolitik blivit stor såväl i förhållande till den inhemska opinionen som vad gäller utlandets syn på Sverige. En sådan osäkerhet gagnar inte ett litet land som Sverige. Vi vill inte att andras felbedömningar skall styra vår politik. En uppryckning och mer realism behövs i den svenska debatten.
Vi kan inte agera som Groucho Marx: ”Gillar Ni inte mina principer, har jag andra”. Läs artikel