Natos existens är ett faktum. Men historien visar att alla militära allianser är av övergående slag. Stormakter omgrupperar sig. Warszawapakten upplöste sig. Också stater som bygger på någon form av ömsesidighet kan försvinna – se Jugoslavien. Natos svaghet som militärallians är att den bygger på dominansen av en enda makt. När den makten omprioriterar, sviktar alliansen som sådan. Men visst har den visat sig seg och långlivad!
Nato uppkom ur en systemkonflikt: kalla kriget. Huvudmotståndarna i denna konflikt, Förenta staterna och Sovjetunionen, hade inte haft något militärt otalt med varandra tidigare. Både Atlantpakten och Warszawapakten kan ur detta perspektiv ses som försvarspakter; de prövades inte i en krigisk kraftmätning och själva syftet var att förhindra en. Man kan säga att de löste sin uppgift med framgång. När uppgiften var löst, upphörde behovet av dem, också enligt de ursprungliga intentionerna.
Men Nato blev kvar och började söka sig nya uppgifter. Också detta är ett faktum som den övriga världen måste lära sig att leva med. Det paradoxala är att Europa, i samma ögonblick som systemkonflikten försvann, fick uppleva nya krig – på sitt eget länderområde och i sitt nära omland. Nato var delvis, direkt eller indirekt, involverad i dessa förvecklingar, ibland såsom angripande part. (Men också icke-Nato-länder har deltagit.) Detta har ökat angreppsytan för varje enskilt medlemsland.
Samtidigt har kretsen Nato-länder ökat efter 1991: under kalla kriget höll den sig relativt konstant. Vilka som skulle tillhöra kretsen har inte varit självklart. En av kalla krigets arkitekter, Georg F. Kennan, var skeptisk till Natos tillkomst och ansåg att man i vart fall inte borde ha släppt in Norge. Han motsatte sig den senare expansionen och beskrev den som ”a strategic blunder of potentially epic proportions”. Nato är en säkerhetspolitisk konstruktion; det har aldrig varit en ideologisk gemenskap. (För Kennan, Rysslandskännaren, var det primära att dämma upp Ryssland, inte reta och skrämma det; han såg inte heller Sovjetunionen som ett reellt militärt hot mot Väst.)
Är Nato en familj av demokratier? Delvis. Men en av grundarmedlemmarna, Portugal, var inte vad man kan kalla en demokratisk stat, inte heller Turkiet som kom med 1952. Flera stabila europeiska demokratier har valt att stå utanför: Finland, Irland, Schweiz, Sverige, Österrike. Detta visar att valet – under kalla kriget och senare – inte har varit ideologiskt utan just säkerhetspolitiskt betingat. Stater har intressen; det finns inga ”naturliga” länderkombinationer.
Att inte tillhöra en allians innebär inte utanförstående. Inte heller förutsätter militära allianser att alla medlemmar uppträder likadant i varje krigsfall. Tyskland avstod från att stödja den västliga insatsen i de bägge Irakkrigen, 1991 och 2003; Tyskland och Polen höll sig utanför Libyenkriget 2011; flera var ytterst motvilliga till att attackera Syrien. Den alliansfria staten å sin sida kan delta i krigsoperationer, som Sverige har gjort i Afghanistan. Det sagda innebär inte att man som individ och medborgare ställer sig bakom ett sådant deltagande.
Också ett alliansfritt land är en aktör i den internationella politiken. Det deltar i förhandlingar och ingår överenskommelser. Det värnar folkrätten som en trygghet för dess suveräna existens. Det kritiserar stormakter och andra spelare – i och utanför militära allianser – när folkrättens regler åsidosätts och kränks. Ryssland har uppenbarligen gjort detta i Ukraina, men just det fallet visar att den andra sidan, som utsätter Ryssland för sanktioner, inte har underlåtit att intervenera.
Ett problem med dagens Nato, som medlemskapsförespråkare i vårt land måste förhålla sig till, är att organisationen kring millennieskiftet skaffade sig ett nytt strategiskt koncept som, i avsaknad av en klar militär hotbild, slog fast att den framgent kan agera också utanför de egna medlemsstaternas territorium, ”out of area” – det vill säga, den övergick från en defensiv till en offensiv inriktning. Detta har gjort riskbilden mer komplex. Och det har gjort medlemsstaterna känsligare för oönskade påhopp.
Det är därför lögnaktigt att påstå att ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara en ”försäkring” mot angrepp. Faktiskt skulle det väsentligt öka sannolikheten för angrepp när det råder stor oro i världen. Vi blir medskyldiga till andras agerande utan att kunna påverka eller förhindra detta.
För den skull: Natos upplösning är inte en förnuftig, realistisk eller önskvärd paroll på kort sikt. De länder som har bestämt sig för att göra sig av med sitt säkerhetspolitiska oberoende måste respekteras för detta. Det geopolitiska läget skiljer sig åt från en stat till en annan. Historiska traditioner spelar också in. Sverige har lyckats upprätthålla goda grannskapsförhållanden under ett par sekler, trots att regimerna på andra sidan vattnet inte alla gånger har varit så behagliga. Det är statsklokhet att fortsätta på den linjen. Regimväxling bör inte stå på den säkerhetspolitiska dagordningen.
Motstånd mot svenskt Nato-medlemskap betyder inte motstånd mot Nato. En alliansfri stat måste kunna samverka med olika maktblock när situationen så kräver. Svensk neutralitetspolitik under andra världskriget krävde åtskilliga modifieringar av det ideala regelverket, men denna ”småstatsrealism” (Alf W. Johansson) var en politisk nödvändighet för en statsledning som ville hålla landet undan krig och ockupation. Den var inte glansfull, men ärofull var den. Den var modig utan att vara stridslysten.
Försöken att revidera den vedertagna bilden av ”småstatsrealismen” har under ett par decennier gått hand i hand med en smygande propaganda för ett svenskt inträde i den transatlantiska militära gemenskapen, Nato. Grundbulten i dessa ansträngningar har varit nedmonteringen av den svenska militära försvarsförmågan. Officiellt motiverades den av en avspänning man tyckte sig se under nittiotalet. (med Balkan i lågor!). Även Nato-länder gjorde då avkall på sitt territorialförsvar. Det ”logiska steget” har sedan blivit att någon annan ska ta över Sveriges försvar än svenskarna själva.
I ett nytt krig ska Sverige inte kunna komma undan – det är konsekvensen av hela upplägget.
Vad så?
Sverige bör steg för steg återgå till ett mera traditionellt hävdande av oavhängigheten mellan stormaktsintressena. Det går inte att exakt avgöra hur en sådan modell ska se ut. Sveriges utrikespolitiska agerande har varierat inom ramen för den ”1812 års politik”, som den dåvarande svenska statsledningen slöt med den ryske kejsaren Alexander I – ett freds- och samförståndsavtal som hade Storbritanniens fulla erkännande – mitt under brinnande Napoleonkrig och med fransmännen på marsch mot Moskva. I Krimkrigets slutskede (med den så kallade novembertrakten 1855) var Sverige rentav redo att tulla på sin neutralitet, eftersom den svenska regeringen uppfattade Ryssland som fredsbrytaren i detta slagsmål om Konstantinopel och makten över ”Orienten”.
Med första världskriget såg det ett tag ut som om krigsivrarna skulle få med Sverige på tysk sida i en kraftmätning med Ryssland. Men där tog den hävdvunna fredspolitiken överhanden, under det att högern och militärledningen fick administrera ett Sverige som hade den ovanskliga förmånen att inte bli ett slagfält.
Den gången misslyckades allianspolitiken. Den bör inte ges en förnyad chans.
POST SCRIPTUM
I första delen av sina memoarer, utgiven 1967, redogör Georg F. Kennan (1904–2005) för sina invändningar mot Nato, som en transatlantisk militärallians. Detta var ingen ståndpunkt som han sedermera skulle överge eller revidera; också efter kalla krigets slut upprepade och bekräftade han vad han tidigare sagt och förespråkade en annan väg än ett vidmakthållande vid Nato. Men om man också denna gång skulle avstå från att lyssna till hans råd, hade han en mening om alliansens framtid som en icke-konfrontatorisk kraft.
Jag citerar här ett par avsnitt ur en skrift från 1993.
Anders Björnsson
”In 1948, and over the entire subsequent period, this writer had a view of the most desirable long-term relationship of the United States to European defense that was different from the one that found acceptance on either side of the water. It was his view that the United States, while cordially accepting the status of a great and good friend of European security, should not itself be a member of any organization set up by European governments to promote and assure that security. There would seem, in his view, to be even more reason for this restriction in the coming period than there was in 1948. For this reason he would hope that in the search for a new European security structure designed to meet the changed situation prevailing in the light of the Soviet breakdown, the accent would be put on a European organization of which the United States was not a member. Those thoughts lead in the direction of the Western European Union, an organization set up in 1948 to include only the Low Countries, France, and England, but now expanded to include Germany, Italy, Portugal, Spain, and the UK. This organization bears a recognized but still somewhat cloudy status as an arrangement contributory to the purposes of NATO; bit it differs from the latter outstandingly in its failure to include Canada and the United States. It appears to the writer that the development of this organization into the nucleus of a future European security structure would be more responsive to the realities of the future American relationship to European defense than would be the retention of NATO for that purpose. But it is not to be expected that the opposition to this view will be much less intense today than it was in 1948….
If, however, NATO should be retained as a military pact, and if this country were to continue to be an active member of it, I would hope that ways might be found to give it much less the aspect of an alliance aimed against any single other country, and more that of an expression of enduring interest in the security and prosperity of all European countries than is now the case.”
Från George F. Kennan, Around the Cragged Hill. A Personal and Political Philosophy. New York & London: W. W. Norton 1993, s. 223-4.