”Sverige har valt sida”, är rubriken på en artikel som min före detta kollega Mikael Holmström skrev och publicerade för ett tiotal år sedan (Svenska Dagbladet 18/11 2009). Då var den svenska riksdagens så kallade solidaritetsförklaring i hamn, liksom solidaritetsklausulen i EU:s Lissabonfördrag (artikel 42). Tidningen skrev i ingressen: ”Om de baltiska staterna [vid denna tidpunkt medlemmar i både Nato och EU] angrips ska Sverige ingripa militärt.”
Om ingressen också inte hade full täckning i Holmströms artikel, kunde ingen läsare undgå tendensen, som bottnade i ett uttalande av dåvarande moderate försvarsministern Sten (”Tomhylsan”) Tolgfors: ”Nu ska svenska styrkor kunna sättas in i vårt närområde.” ”Sättas in” är en tankemättad formulering: den används av en angripare. Man sätter inte in styrkor för att försvara eget land, man mobiliserar dem. Varför Sverige skulle ha ett särskilt ansvar för att komma närliggande länder till undsättning blir sällan föremål för utredning. Ryssland är som bekant också ett grannland. Vad händer om detta blir angripet?
Den underliggande kontexten är givetvis att vissa stater står oss närmare än andra, även om de skulle ligga långt bort. Närheten är nämligen inte först och främst geografisk, den är värdemässig. Atlantpakten anses av Nato-lobbyisterna vara en demokratiernas gemenskap; det har den aldrig varit. Europeiska Unionen sägs av dess tillträdande kommisionsordförande vila på en ”europeisk livsstil” – ett rent påfund, ett hjärnspöke. Om det är någonting som förenar de stater som ingår i Unionen så är det att de är oense om centrala värderingar och egentligen alltid har varit det. Det finns helt enkelt ingen ”sida”, inga gemensamma nämnare.
Den europeiska historien utvisar klart och tydligt att någon ideologisk konsensus aldrig har existerat och att kompromisser bara i undantagsfall har uppnått. Trettioåriga kriget var i grunden en uppgörelse om hegemoni mellan två katolska härskare, kungen av Frankrike (som lånade pengar till Sverige) och kejsaren av det tysk romerska riket. I Krimkriget tog två konstitutionella stater, Storbritannien och Frankrike, parti för ett envälde (Osmanska riket) mot ett annat (Ryssland). Tjugo år före första världskriget ingick det republikanska Frankrike en allians med självhärskardömet i Sankt Petersburg. De allierade under större delen av andra världskriget var de mer eller mindre demokratiserade kolonialmakterna England och Frankrike och den socialistiska stormakten Sovjetunionen; slutuppgörelsen skedde mellan två diktatorer, Hitler och Stalin. Under kalla kriget invaderade den sistnämnda staten flera av sina skyddslingar militärt: Berlin 1953, Budapest 1956, Prag 1968 (och närapå Warszawa 1981). Den sino-sovjetiska konflikten ledde till krigiska skärmytslingar, liksom motsättningar mellan kommunstiskt styrda länder i Sydostasien.
I nuläget råder spänning mellan Förenta staterna och ledande länder i Europa och mellan Iran och Saudiarabien, de båda senare teokratier. Regeringarna i Kiev och Moskva uppvisar stora likheter och är varandras dödsfiender. Längre tillbaka i historien var det lutheranska Danmark och det lutheranska Sverige arvfiender. När Öst och Väst under 1900-talet var på allvarlig kollisionskurs med varandra, stödde den västliga sidan i allmänhet blodiga gangsterstyren (Korea, Vietnam, Indonesien, för att ta några exempel ur den delen av världen) mot folkliga, protodemokratiska strömningar. De baltiska republiker, som Sverige har åtagit sig att värna, har inget fläckfritt förflutet. Inte heller Sverige har det.
Det sagda är välkänt och visar hur futilt det är att bygga säkerhet på likhet och samsyn. Det är möjligt att Sverige känner mera samhörighet med Trumps Amerika och Johnsons UK än med Putins ryska federation eller Xis folkrepublik; och vad med demokratier om det rasifierade Sydafrika och det hindunationalistiska Indien? Men i intet fall kan detta få bestämma vårt lands säkerhets- och utrikespolitiska orientering. Den svenska regeringen har ingen annan uppdragsgivare och ansvarsutkrävare än det svenska folket. Våra förbindelser med andra länder måste bestämmas av detta folks välgång, inte av doktriner, inte av principer, inte av värdegrunder. Vänskapsband kan närsomhelst brytas. Våld är alltid grymmast inom familjer. Välgärningar premieras sällan när den nationella äran eller den ekonomiska nyttan står på spel.
Låt oss vara tydliga. Säkerhet får inte grundas i ideologi. Ty makten är blind, oförutsägbar (liksom på sitt sätt rättvisan). Den räknar inte med lojaliteter och gör därför inga bindande utfästelser. Allianser har alltid varit spel för gallerierna. Vad hände med trippelalliansen 1914, med 1934 års tysk-polska pakt? Varför övergav det entofascistiska, antisemitiska Rumänien sin vapenbroder Tyskland i andra världskrigets slutskede? Ceaușescus stat närmade sig på sextiotalet åter den då reellt existerande förbundsrepubliken. Idag ger turkarna Washington huvudvärk. Och sådant är normaltillståndet i den internationella politiken. Nato har aldrig lyckats rucka på detta; Warszawapaktens broderliga hjälp var ett hån mot de svagare. Medlet mot tygellösheten är internationell diplomati, avspänning, ömsesidiga fördelar. Främsta prioritet för Sverige regering bör vara att inte skaffa sig fiender, inte välja sida och inlåta sig i korstågsföretag, alltid, alltid lyssna på den som tänker annorlunda.