Låt oss satsa på freden

Bästa fredsvänner i Skövde!

Världens viktigaste fråga idag är freden. Och mänsklighetens överlevnad.

Vi säger ibland att världen är tokig. Idag är det verkligen berättigat att åberopa denna fras. Världen är mer galen och ond än på länge. Vad som pågått och sker i norra Syrien är inget annat än ett uttryck för en ond värld. Medan vi i kväll sitter trygga här i Sankta Helena kyrka i Skövde så sker en slakt av människor i norra Syrien och förföljelser av människor på flykt från en hemsk verklighet. Barnens förtvivlade gråt, deras rop på hjälp gör oss förtvivlade, desperata och upprörda över världssamfundets oförmåga att åstadkomma fred.

Krig och väpnade konflikter är idag fler och mer komplicerade än någonsin. Inte sedan andra världskriget åren 1939–1945 har världen upplevt en så omfattande flyktingsituation som i vår tid. Men samtidigt har längtan efter fred nog aldrig varit starkare än nu. Vi upplever varje dag mycket av ondska och elände. I sin hopplöshet sträcker människor upp sina händer i sin misär vid taggtrådsstängslen och ropar: Vi vill ha fred. Vi vädjar för våra liv.

Men samtidigt som ropen på hjälp och om fred hörs så talar allt fler bara om upprustning och militärallianser.

I denna situation mellan fred och krig måste vi ge människorna hopp för framtiden. Vi måste tro att det går att leva på vår jord utan skräck för morgondagen. Om vi inte tror på att freden är möjlig, så har vi låtit mörkrets krafter ta över. Inte ens en strimma av hopp kommer att synas vid horisonten. En sådan framtid måste vi förhindra.

Författarinnan Elin Wägner skrev för 80 år sedan i sin bok Väckarklocka: ”Vi behöver en vision med mening i för att önskekraften skall leva upp igen”. De orden är väldigt aktuella idag.

FN är mänsklighetens hopp!  Hur illa läget än är för världsorganisationen idag. FN-DAGEN är en symboldag för fred och samarbete, för människans rätt till frihet och mänsklig värdighet.

FN:s betydelse har varit och är stor. Om vi inte hade haft FN så hade vi istället haft ett tredje världskrig med ett enormt lidande världen över. Med död, våld, förstörelse och fattigdom.

I år på FN-dagen i Skövde vill jag lyfta fram FN:s betydelse på tre områden:

 

1. FN som mötesplats kan inte övervärderas. Även i sina svagaste stunder, som idag, har FN haft en stor betydelse som mötesplats. FN är den enda mötesplats som världens folk och nationer har.
2. Endast FN kan samla världens nationer för att vidta åtgärder som saknar motstycke i historien för att bromsa och stoppa den globala uppvärmningen. FN:s larmrapport nyligen om miljöförstöringen av vår jord är den mest skrämmande rapport som världen har skådat. Utan samarbete förlorar vi möjligheterna att nå mänsklighetens överlevnad.
3. Kärnvapnen hotar vår värld. Hoten om mänsklighetens förintande har aldrig varit större. Det är gigantiska hot som borde skrämma alla människor, stater och politiker världen över till vanvett. Det är fullständigt obegripligt att världssamfundet och världens stora och tongivande ledare inte kan samla sig till ett gemensamt agerande mot kärnvapen. Jag är mycket besviken över att Sveriges regering inte har undertecknat och ratificerat det liggande kärnvapenavtalet som förbjuder kärnvapen. Jag vill erkänna att jag bär på en stor tyngd av sorg och smärta över att så inte har skett. Jag är oerhört besviken. Jag har i mitt långa liv i den politiska hetluften varit med om många motgångar. Detta med kärnvapenavtalet är en av de absolut svåraste för mig. Kärnvapnen är inte vilken fråga som helst. Det gäller mänsklighetens överlevnad. Våra barns och ungdomars framtid. Därför är denna fråga vår tids och vårt lands allra viktigaste ungdomsfråga. Just därför är jag så besviken över den svenska regeringen. Och jag frågar: Var finns ungdomens röster?

Jag kommer i mitt tal att föra fram uppfattningar som jag vet inte delas av alla. Inte ens i mitt eget parti. Jag respekterar naturligtvis andras åsikter. Naturligtvis. Men i mitt tal här i kväll kommer jag med meningar som jag tror är bäst för fredens sak, som leder till fred. Sedan får andra kritisera mig för det. Det är inte partipolitik. Men väl politik. Jag vill inte leva i ett idélöst samhälle.

Jag vill komma med en efterlysning: Varför finns inte dagens politiska ungdomsledare med i fredsdebatten? Det finns många aktuella frågor att diskutera. Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna. Det finns flera andra heta politiska frågor att ta upp till debatt, till exempel de påstådda ”ubåtskränkningarna”. Men de unga politikerna håller tyst.

Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?

Sverige har med gemensamma krafter från alla politiska partier och folkrörelser av olika slag byggt upp ett fredligt välfärdssamhälle och rättssamhälle. Vi har deltagit i FN:s förhandlingar om nedrustning och avskaffandet av kärnvapen.  Sverige har inga krigshjältar. Vi har istället fredshjältar. Det räcker om jag nämner namn som Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal och Olof Palme, så förstår ni vad jag menar.

Vi brukar ibland säga att det är freden som byggde upp det svenska välståndet. Vi drog nytta av freden. När många andra länders ungdomar fanns på slagfälten och deras städer låg i ruiner, då byggde vi svenskar istället välfärd och gjorde sociala framsteg. Genom freden kunde vi skapa och bygga upp istället för att döda och förstöra. Med andra ord: fred är lönsamt.

Sverige hävdar FN-stadgans våldsförbud, som är grundbulten i stadgan. Det gäller först och främst principen om fredsansträningar före krig. Vi får inte tro att krig och dödande är lösningen på motsättningar och konflikter. Att krig är något naturligt. Det är farligt om fredsansträningar kommer först i andra hand. Vi måste tala mer om freden och ifrågasätta militära lösningar. Det går inte att uppnå vänskap genom att bomba sönder barn, deras föräldrar och hem. Det man uppnår är hat och revanschbegär. Det våld som idag äger rum i Afghanistan, Syrien, Irak, Libyen, Jemen och på andra håll i världen kommer att sitta i för decennier framåt i miljontals människors sinnen och kroppar. Människor utan armar och ben finns det gott om över hela världen. Barn med hemska krigsupplevelser finns i miljoner.

Jag möter nästan varje dag människor som tycker att en krigisk atmosfär har tagit över i vårt land. Det talas mycket om upprustning och militärallianser och om samarbete och militära övningar. Men det talas så lite om freden. EU håller på att förvandlas till en försvarsorganisation. Det behövs en EU-armé, säger man.

Jag vill att det ska finnas en ideologi, en målsättning för vår försvars- och säkerhetspolitik, som skall landa i aktivt fredsarbete. Att det skall finnas en dialog. Och personligt besöksutbyte. Inte bojkott och isolering av länder. Vi måste ge Sveriges folk hopp om framtiden. Krigshetsare, pessimister och våldsverkare förbättrar inte världen. De äventyrar istället världen.

Men vi når inte freden med nya arméer och militärallianser. Världen behöver istället länder som står utanför de militära allianserna och som envist står upp för fredliga lösningar på krig och konflikter. Jag vill att Sverige skall vara ett sådant land.

Jag vill att Sveriges varumärke på den internationella arenan skall vara fred och ansträngningar för att nå fred. Med fredsförhandlingar, fredssamtal, medling och diplomati. Jag vill att vi söker fredliga lösningar genom att vi umgås och har diplomatiskt goda ömsesidiga kontakter. De ansträngda relationerna mellan Sverige och Ryssland oroar mig. De är på sikt farliga. Därför måste de lösas upp. Ju förr desto bättre. Det är viktigt för freden att det förs fredliga dialoger mellan öst och väst.

Vi måste göra allt för att förhindra våldsåtgärder och krig, som bara leder till svårläkta sår och revanschlust som sitter i för generationer. Det är lätt att starta krig. Soldater är enkelt att kalla in. Vapen finns i lager och i lönsam produktion. Det är betydligt svårare att få slut på krig. Det finns det under årens lopp många exempel på världen över. Nordkorea är ett exempel. Afghanistan ett annat. Mellersta Östern ett tredje exempel.

Afghanistankriget skulle bli fredens krig, sa man. Ett så kallat rättfärdigt krig, fyllde man på med. Ett så kallat rättfärdigt krig var enligt kyrkofäderna ett av Gud godkänt krig. Afghanistankriget bekräftar sanningen att krig inte leder till fred. Snart 20 års krig har varken lett till fred eller till bättre levnadsförhållanden för människorna i Afghanistan. Tvärtom. Afghanistan är idag ett förött land. Det mesta har blivit sämre. Inte minst kvinnornas situation är mer katastrofal idag än före kriget. Det har blivit ett helvete, säger kvinnorna själva. De allierades krig har stärkt terrorister och fundamentalister. Det var nog inte något som krigsivrarna tänkte sig eller drömde om. Varken de svenska krigsförespråkarna eller de amerikanska.

Kriget har lett till 200 000 dödade afghaner, varav 60 000 är civila afghaner, och då räknas inte in de långt fler civila som dött som en följd av kriget genom svält, en raserad sjuk- och hälsovård och en förstörd miljö. Flera hundratusen är sårade och miljoner är på flykt från sina hem och sitt land. Vi har tusentals flyende afghanska ungdomar runt om i Sverige – också här i Skövde – som bevis på det elände som nu råder i Afghanistan.  Enligt en ny FN-rapport har våldet mot barn ökat i krigets Afghanistan. En tredjedel av alla dödsoffer har varit barn. Interventionen i Afghanistan är inget trevligt exempel till eftervärlden. Skamligt och orättfärdigt är det rätta ordet! Afghanistan säger själva: Det är inte vårt krig. Vi bara dör i det.
Regeringens utredare om Sveriges deltagande i kriget ger oss kritiker rätt: Sverige hade inte i Afghanistan att göra. Kriget i stort är en katastrof. Det svenska deltagandet ett stort misslyckande. Det svenska krigsäventyret i Afghanistan är ett sorgligt kapitel i Sveriges historia.

Den svenska krigsinsatsen kantades av lögner och halvsanningar. Ett tag sa man att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Man grävde brunnar och byggde broar. Men de svenska soldaterna grävde inga brunnar och byggde inga broar. De deltog i strid och dödade. Man sa att det var ett solklart FN-uppdrag. Ett av FN godkänt krig. Men så var det inte. Våra soldater bär inte FN:s blå baskrar. Utan de har Nato-hjälmar. Lögnen sitter alltid på första bänk, när det gäller krig!

Jag är sedan mina ungdomsår starkt emot att Sverige skall anslutas till militära allianser. Jag var det som Olof Palmes statssekreterare och som samordningsminister. Jag var det som försvarsminister. Jag är det ännu starkare idag! Jag vill inte att andra krafter, organisationer, länder och dess generaler skall bestämma över Sveriges försvar och säkerhetspolitik. Varken Ryssland, USA, Nato eller EU. Det är Sverige, vår regering och riksdag och de nuvarande åtta politiska partierna som skall bestämma. Ingen skall få hota eller pressa Sverige till hur vi skall agera: varken om kärnvapenavtal eller medlemskap i militärallianser.

Jag vill att Sverige tydligt och konsekvent skall markera Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet.

Alliansfrihet och neutralitet har tjänat oss väl i över 200 år. Alliansfrihet och neutralitet har hållit oss utanför krig.

Sverige har byggt upp en stolt tradition av fred.

Varför skall vi lämna detta? Varför skall vi slänga över bord det som varit och är till fördel för Sverige och Sveriges folk?

Den svenska neutralitetspolitiken bestämmer vi själva.

Dess innebörd är alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Därför ansluter vi oss inte till militära allianser, fogar inte in oss i något stormaktsblock. Därför måste vi genom fasthet och konsekvens skapa förtroende för vår förmåga att hålla fast vid den valda handlingslinjen, förtroende för vår vilja att inte falla undan för påtryckningar från främmande makt.

Sverige skall fortsätta att vara militärt alliansfritt! Denna linje förpliktar: att Sverige talar samma språk och i samma tonläge till både USA och Ryssland om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Om vi inte gör det så är vi inte neutrala eller militärt alliansfria. Vi måste vara lika tydliga och konsekventa både mot öst och väst. Det är farligt med osäkerhet i säkerhetspolitiken. Man får inte sitta på två stolar samtidigt.

EU, som vi en gång drömde om som en fredens organisation, talar allt oftare enbart om militära lösningar och om önskemålet om en egen stark militär apparat. EU måste restaureras så att EU börjar att arbeta aktivt för freden. Det är EU:s uppgift att värna freden och bygga broar mellan väst och öst! EU bör försöka få in Ryssland som medlem av gemenskapen. En djärv tanke. Men vi måste ange en färdriktning som leder till fred.

När Berlinmuren föll så tändes förhoppningar om att vi inte längre skulle behöva oroa oss för ett nytt krig i Europa. Alla kände vi glädje den där söndagskvällen, när muren knackades sönder. Men nu har spänningarna i Europa ökat och stabiliteten i Nordeuropa har minskat. Det var inte något vi drömde om. Vi drömde istället om fred och avspänning. Den drömmen får vi inte ge upp!

Jag är försvarsvän. För att ge kraft åt neutralitet och militär alliansfrihet måste Sverige ha ett starkt och modernt nationellt försvar med utrustning av högsta kvalitet. Vi får räkna med högre försvarsbudget.

Vårt försvar skall vara ett folkförsvar baserat på allmän värnplikt. Värnpliktsarmén är småstaternas bästa skydd. Alla medborgare skall försvara sitt land.

En viktig punkt i detta försvar är dialogen och besöksutbytet med alla länder i vår närhet – och lika mot öst och väst. Det är detta som är den egentliga innebörden av neutralitet och militär alliansfrihet.

Jag vill inte att Sverige skall vara med i krig eller i så kallade fredsframtvingande operationer. Sveriges varumärke skall vara fred och fredsförhandlingar. Sverige skall vara med i fredsbevarande operationer under klart FN-mandat. Med soldater i FN:s blå baskrar.

Naturligtvis skall vi ha goda och vänskapliga relationer med USA. Men detta får inte hindra oss från att ha goda och vänskapliga relationer också med Ryssland.

Ryssland är ett av Sveriges grannländer. Och en del av Östersjöområdet. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Isolering och utfrysning av stater är en mycket farlig väg. Det leder bara till hot om våld.

En helt annan sak är att Sverige är en del av väst. Vi tillhör det västliga tänkandet. Men även om vårt hjärta finns i väst så måste vår hjärna också finnas i öst. Vi måste som neutralt och alliansfritt land ha samtal och dialog också med Ryssland. Det är då vi kan kritisera och ta avstånd från Rysslands folkrättsbrott mot sina omgivningar, till exempel vad gäller Krim och Ukraina.

Europa måste ha en förtroendefull relation till Ryssland. Det har man egentligen inte lyckats med efter andra världskriget. Kanske inte ens ansträngt sig för.

Frankrikes president Macron sa nyligen, att Europa kommer aldrig att bli stabilt och säkert om Europa inte klarar ut sina relationer med Ryssland.
Jag är ingen ovillkorlig Rysslandsvän. Ryssarna är på gott och ont som alla andra. Kommunismens idéer har aldrig slagit rot i mig. Tvärtom. Under mina uppväxtår såg jag vid mina möten med baltiska och judiska flyktningar som kom till min hemby i Småland vad kommunismen kunde ställa till med. Tidigt tog jag avstånd från nazism, kommunism och främlingsfientlighet.

I Sverige har det funnits en ryssrädsla sedan åren 1718–1721 när ryska trupper härjade längs den svenska Östersjökusten. Många i vårt land har ömt vårdat rysskräcken. Det var så under både första och andra världskriget. Överklassen i Sverige ville under drottning Victorias ledning att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida mot Ryssland. Under andra världskriget så ansåg många svenska politiker och höga militärer att det stora hotet mot Sverige kom från Sovjetunionen och inte från Nazityskland.

Jag har en grundmurad uppfattning om att fredliga möten mellan människor skapar på sikt fred. Turism och handel för länder och folk närmare varandra. Turistbåtarna över haven har en fredlig betydelse. Men det heter ju: den som kräver upprustning och mer vapen är realist, men den som kräver fred är naiv. Men vi vet att krig och vapen inte leder till fred. Vi vet att vardagligt umgänge, besöksutbyte, förenings- och folkrörelsesamarbete skapar goda relationer.

Vi vet hur närhet och fredligt dagligt umgänge kan innebära fredliga förhållanden. Jag tänker på förhållandena mellan de nordiska länderna och numera mellan Tyskland och Frankrike. Det är ju ett resultat av möten mellan människor. Det är ju detta som fördjupar vänskap och ger fred. Min tes är att det är fred som skapar fred!

Jag brukar ibland i fredssammanhang citera vad USA:s sextonde president Abraham Lincoln, som levde åren 1809–1865, sa: ”Det bästa sättet att förgöra en fiende är att göra honom till sin vän.”

Jag har nyligen åter läst Vilhelm Mobergs Förrädarland. Han skildrar i sin bok hur invånarna i gränssocknar utmed två länder byggde fred med varandra genom att bara umgås med varandra och göra sysslor tillsammans. Kyrkan och sockenborna var fredsstiftare. Det behövdes inga skrivna lagar. Man levde i fred med varandra.

Vi måste tro på något. Vi måste tro på det positiva. Vi måste tro på att freden är möjlig.

Det är farligt för en nations mentala hälsa, om vi inte reagerar mot ondskan, mot våldet, mot krigets råhet och mot mänsklig förnedring. Det är farligt om likgiltigheten och passiviteten tar överhand. Det är farligt om vi inte engagerar oss. Det är ovärdigt att vara passiv.

Jag har i mitt liv haft förmånen att hämta kunskap från starka förebilder för fredens sak; Elin Wägner med band till kväkarna, Ingrid Segerstedt-Wiberg och Eva Moberg. Och så naturligtvis Olof Palme. Ingen av dem har visat likgiltighet eller passivitet.

Jag har haft tillfälle att på tu man hand få tala med Nelson Mandela och Dalai Lama om hur fred byggs. Genom samtal. Genom att lyssna på varandra. Och aldrig kräva att få ”sista ordet”.

Det gäller att se upp så att inte våldet och ondskan breder ut sig ännu mer. Alla människor vill naturligtvis leva i ett rättssamhälle som fungerar, där polisen håller efter de kriminella. Slapphet är inte förenat med ett rättssamhälle. Eller ett trygghetssamhälle.

Moralen är samhällets kitt – det som håller samman ett samhälle. Moral och etik har varit viktiga ledstjärnor vid uppbyggnaden av vårt svenska samhälle. Den grekiske filosofen Sokrates, som levde på 400-talet f. Kr., betonade redan då moralens och etikens stora betydelse för samspelet mellan människor, dvs i främsta hand om hur vi uppträder mot varandra. Sokrates uppges ha yttrat: Vi diskuterar ingen liten fråga, utan frågan hur vi bör leva.

Frågan är lika aktuell idag som på Sokrates tid.

Det finns tendenser idag i vårt eget land som hotar att försvaga samhällets kitt: brutala överfall med knivar, skjutvapen och bilbränder. Och de många våldtäkterna som är en stor skandal för vårt land. Misshandel och förföljelser av människor med annan hudfärg. Genom oresonliga pensionsavtal, höga direktörslöner, optioner, fallskärmar och våldsamma skattesänkningar till de redan rika har en ekonomisk elit fått privilegier som är stötande för samhällsmoralen. I spåren av detta följer rädsla, misstro och normupplösning.

En sak är jag säker på. Vi är bara i början av en tidsepok, då unga människor söker efter meningen med livet. En gång i tiden slogs arbetarrörelsen för åtta timmars arbetsdag, åtta timmars fritid och åtta timmars vila. Men på något sätt är vi tillbaka på ruta ett igen. Många människor verkar inte orka med vare sig arbete, fritid eller djupsömn. Vi har en stor psykisk ohälsa i Sverige med höga sjukskrivningstal. Allt längre ner i åldrarna. Vi äter allt mer antidepressiva medel. Vi har i Sverige höga självmordstal och ökning av ångest och oro. Tilltagande sömnlöshet kan vi höra och läsa om nästan dagligen. Medicinen tar slut på apoteken.

Man kan egentligen säga att det är en ren självbevarelsedrift att bekämpa krig, våld och kriminalitet. Om vi inte gör det så kommer världen att bli ännu hårdare och alltmer kärlekslös. Med fler krig och konflikter och mer dödande som en följd.

Hela frågan hänger ihop med freden.

Kom ihåg: Det stora och det lilla hänger alltid ihop!

Inga förhandlingar fördes innan kriget drogs igång i Afghanistan. Irakkriget startade på lögner. Inga samtal eller förhandlingar fördes. Det fanns inga massförstörelsevapen enligt förre utrikesministern Hans Blixt. Men det tog USA och Storbritannien ingen hänsyn till. Idag vet vi att ingen lösning på Afghanistan, Libyen, Syrien, Irak eller Jemen har nåtts vid fronten.

Krig och blodiga konflikter har många lärdomar att ge. En viktig lärdom är att fattigdom och nöd, okunnighet och analfabetism inte kan bombas bort. Det går inte att besegra självmordsbombare genom att bomba sönder deras byar och hem. Det går inte att bomba bort hatet. Barn och ungdomar i fattigdom och misär måste få en trygg framtid. Det är alternativet till krig. Därför måste de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna kämpas ner. Inte de människor som är de felaktiga systemens slavar.

En annan viktig lärdom är att krig skapar djupa sår som är svårläkta. Sorgen i sig etsar sig fast och lämnar efter sig smärta och svårläkta bölder. Sorg och dysterhet i ett samhälle förmörkar och drar ner framtidstron. Jag har talat med många afghanska ungdomar som har sagt att hatet mot de som dödat kommer att sitta i för generationer. Liksom att deras egen sorg kommer att finnas som djupa sår i själen. Barn med oläkbara brännskador, barn som såg när deras lekkamrater blev bitar i bombanfallen har längre till skrattet, glädjen och leendet, än de barn och ungdomar som har fått möjlighet att utvecklas till lyckliga och harmoniska människor.

En tredje viktig lärdom av krig är att krig förråar människors sinnen och tänkande. Och att samhällena blir därefter. Amerikanska soldater skröt om att de hade skjutit afghaner och skändat de döda genom att kissa på dem, klippa av deras fingrar och tår och ta likdelar som troféer och därefter vid fotograferingen posera nöjda vid liken.
Freden måste ha ett djup. Att freden blir en del av oss själva. Freden måste i varje människa komma inifrån. Fred hör samman med humanism och kärlek. Fred och godhet hör också ihop. Utan godhet, kärlek, kultur och humanism går det inte att bygga hållbara broar mellan länder och folk. Det måste finnas både djup och samhörighet i vänskaps- och grannrelationer.

Ekumenik handlar i hög grad om fred. Men inte bara om fred i bemärkelsen att skapa eld upphör. Utan om att gå till grunden med krigets och konfliktens orsaker och fasor. Ett ekumeniskt samarbete kan vara ett gångbart redskap i byggandet av en fredskultur. En fredskultur utan gränser. Ingen långsiktig fred kan uppnås utan rättvisa. Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Och social rättvisa. Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser. Fred är framtidshopp.

Vi behöver en värld med fredskultur. Att vi arbetar mer för fredens sak. Vi lyckades genom agitation vinna gehör för fredens linje mot Sveriges krig i Afghanistan. Jag höll själv över 150 fredstal mot kriget och nådde över 30 000 åhörare på dessa möten.

Vi behöver fler politiker, präster, pastorer, lärare, kulturarbetare och andra, som talar fred och som har drömmar och visioner om fred och som kommer med förslag om hur man förebygger konflikter och främjar försoning. Grunden är att hata våldet och kriget men inte fienden som människor. Vi skall visa att vi har ett fredligt sätt att åstadkomma freden. Och med Lukas ord ”styra våra fötter in på fredens väg”. Det är inte gjort i en handvändning. Men världen behöver en färdriktning. Något att sikta på. Något att ha som mål.

Vi ska bygga fred med humanitär hjälp. Det är för enkelt säger en del. Men det är ju insatser som kommer direkt folket till del. Infrastruktur. Skolor. Sjukhus. Vägar. Brunnar. Sociala program. Utbildningsinsatser. För kvinnor. För barn. Fredsmäkleri. Utbildning av fredsmäklare. På universitets- och högskolenivå. Till exempel här på Högskolan i Skövde. Vi behöver bygga upp en armé av fredsmäklare för försoning och för förebyggande av konflikter.

Men om vi ska nå våra mål så behövs en stark folklig organisation för att driva att fredsfrågorna blir starkare i samhället. Det handlar om fler enskilda idealister, idésjälar och fredens budbärare i samverkan för att göra fredens röst starkare. Det behövs en starkare folkrörelse för fred.

Jag möter många som säger att jag är naiv som tror att en ren svensk fredslinje är realistisk. Jag brukar svara så här: Jag var med i regeringen och sade nej till att gå med i Irakkriget med stridstrupper. Vår insats blev istället ett militärsjukhus. Några år senare följde jag upp detta vid besök i Irak och Kuwait. Jag mötte väldigt många människor och beslutsfattare som hyllade och tackade för Sveriges insats. Er insats innebar inte död – den räddade liv. Ni pekade på att fredens väg är möjlig.

Jag vill till slut peka på tre viktiga inslag i fredsarbetet.

Det första inslaget är personliga förebilder. Goda förebilder påverkar människor i rätt riktning. Det är särskilt viktigt för unga människor att ha goda förebilder. Personliga förebilder betyder mycket i en människas liv. I synnerhet personliga förebilder i fredsarbetet. Men det gäller att börja tidigt. Redan i hemmet, i skolan, ja redan i förskolan.

Författarinnan Elin Wägner, som jag växte upp med i Småland, var min förebild för fredsarbete och i jämställdhetsarbete mellan kvinnor och män. Hon blev en läromästare för mig. Vi kan peka på fler läromästare för freden och ge dem till dagens svenska ungdomar.

Det är främst kvinnor som satt fredsarbetet på dagordningen. Alltid i motvind, vill jag tillägga. Jag vill hylla kvinnorna för deras kamp.

Kvinnorna i Liberia tilldelades i december 2011 Nobels fredspris för sin kamp mot inbördeskriget. Kvinnorna bestämde sig helt enkelt för att stoppa kriget. Nu fick det vara nog. Nu vill vi ha fred. Våra barn ska ha mat och kläder. Inte död eller avhuggna armar och ben. Våra barn ska gå i skola. Inte tvingas bära vapen och döda. Krigsherrarna besegrades av kvinnornas fredsbudskap. Kvinnorna visade vägen.

Det andra viktiga inslaget i fredsarbetet är att delta i demonstrationer och möten för freden. Som detta viktiga möte i kväll. Jag vill tacka Skövde församling för detta.

Det tredje viktiga inslaget i fredsarbetet är budskapet om kärlek och humanism. Den norska författaren och psykologen Wera Saether säger så här: ”Endast med kärlekens språk kan det onda besegras, civilisationen räddas och livet tillbedjas.”

Jag har till slut en förhoppning. Eftersom vi är i en kyrka så vill jag gärna få kalla det: en bön. Att vi hjälps åt att till vår ungdom förmedla optimism och framtidstro.

Författaren Stig Dagerman skrev en gång så här: ”I tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden!”

Låt oss tillsammans arbeta mot ett sådant fängelse. Låt oss bli talesmän och kvinnor för en bättre och fredligare värld. För alla människor världen över.

Låt oss satsa på freden.

 Jag kan nog inte avsluta mitt tal på ett bättre sätt än att ta hjälp av Stig Dagerman:

 

Jorden kan Du inte göra om.

Stilla Din häftiga själ.

Endast en sak kan Du göra:

en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre

betyder en broder mer.

 

 

Anmärkning. – Författaren är före detta försvarsminister och talman i Sveriges riksdag. Detta anförande höll han på FN-dagen i Skövde den 24 oktober.