et finns en märklig förenkling av vad som varit den svenska säkerhetspolitiska doktrinen. Det sägs att vi varit alliansfria för att stå neutrala i händelse av krig. Men det som ”glöms bort” är ett centralt tillägg till denna neutralitetsdoktrin: Om detta misslyckas, och vi lik förbannat blir indragna i krig, då kommer vi att få hjälp från Natoländerna.
Därför kompletterades vår alliansfria linje med aktiva förberedelser för att kunna ta emot bistånd. Och vi vårdade våra kontakter med framförallt USA i detta syfte. USA visste därför att vi var neutrala – på deras sida.
Vi kan kärnfullt sammanfatta vårt säkerhetspolitiska budskap till Ryssland: Om ni inte ger er på oss, kommer vi inte att ge oss på er. Eller låta andra utnyttja vårt territorium i krigiska syften. Således är det ert agerande som bestämmer vår säkerhetspolitiska tillämpning … det är ni ryssar som ansöker om vårt Natomedlemskap, inte vi själva. När de hoppade på Ukraina och gjorde tydligt att de har imperieambitioner. Varför vårt medlemskap i Nato formaliserades.
Vi gick från förlovning till äktenskap. Och nu vibrerar den svenska maktsfären av iver att få fullborda äktenskapet. Så vi får vara med på riktigt! Igen! Som på Gustaf Adolfs tid!
Det finns några uppenbara risker med detta.
Det första är förstås att vi uppfattas som en plattform för USA:s och andras ambitioner att komma Ryssland till livs. Att vi blir ett direkt mål för rysk aggression därför att vi uppfattas som offensiva Natomedlemmar istället för som förr, defensiva Natomedlemmar. Läs ledaren