Lennart Bodström var Sveriges utrikesminister under åren 1982–1985. Han skildrar den tiden i sina memoarer Mitt i stormen (Hjalmarson & Högberg 2002). Bodström reflekterar där över alliansfriheten och dess förutsättningar och krav. Vi återger nedan några övervägda resonemang som Bodström för i boken (s. 179 och framåt) och som ger perspektiv, även om mycket vatten har flutit under broarna sedan dess.
Vi lämnar nu på det hela taget ubåtsfrågan åt sidan, trots att det stridsäpplet av naturliga skäl tar upp en hel del plats i boken och antagligen var ett av motiven för den valda titeln. Den centrala frågan när det gäller ubåtskränkningar är emellertid inte huruvida påståenden ska göras om vem som har gjort intrång i svenskt vatten, utan att kränkningen ska avvisas och förhindras med verkanseld.
Småstatens säkerhetspolitiska väg är naturligtvis aldrig enkel. Den lilla staten är omgiven av utländska stormakter som ständigt utövar tryck mot landets självständiga hållning och ideologiskt påverkar och attraherar vissa mer eller mindre lättrörliga skikt och kretsar med inte obetydligt opinionsbildande inhemskt inflytande. Denna inverkan bidrar lätt till uppgivenhet och defaitistiska tendenser; anpassning till stormakter och underordning under deras skiftande konjunkturer och intressen, som inte är våra. Härvidlag gäller dock som alltid att hålla fast vid vad som uthålligt och strategiskt ligger i Sveriges eget intresse och bäst säkrar landets fortsatta fred. Något utrymme för kortsiktighet, ryckighet, spel för galleriet och annat taktiserande, som man ser alltför mycket av i dessa tider, finns det inte. Den genvägarnas politik, som präglat säkerhets- och försvarspolitiken under de senaste decennierna och inte på långt när är övergiven, måste utmönstras. Det gäller att lita till egna krafter när fundamentet för en uthållig linje läggs fast.
Den som följer vår sajt alliansfriheten.se torde ha noterat att vi är av uppfattningen att en konsekvent alliansfri linje understödd av ett starkt tröskel- och territorialförsvar baserat på en verkligt allmän värnplikt är den säkraste linjen för Sverige.
Lennart Bodström har, såsom framgår av hans memoarer, fortfarande en del att ge i den diskussionen, trots avsevärda förskjutningar i läget, inte minst i form av förlorad svensk försvarsförmåga och desorienterad säkerhetspolitik:
”När beslutet att avstå från medlemskap i NATO väl var fattat måste Sverige helt avstå från allt militärt samarbete med den ena sidan för att inte ådra sig den andra sidans misstänksamhet. Även om Sverige inte ingick i någon allians förelåg dock inget hinder att ensidigt göra förberedelser som innebar att landet i händelse av krig med en stormakt skulle kunna ta emot hjälp i olika former av stater som främst i sitt eget intresse skulle vilja komma till undsättning. När den svenska försvarspolitiken utformades i olika försvarsberedningar utgick man mer eller mindre uttalat från att Sverige i händelse av krig knappast riskerade att utsättas för ett isolerat angrepp. Angriparen skulle ha längre gående ambitioner än att bemäktiga sig det svenska territoriet. Därmed var det inte sannolikt att Sverige skulle bli stående ensamt i landets försvar. Det svenska försvarets uppgift blev med detta betraktelsesätt att hålla ut så länge som behövdes för att hjälp skulle hinna fram. Sverige måste alltså för sitt försvar i första hand lita till egen kraft, men det stred inte mot alliansfriheten att vidta sådana förberedelser att landet skulle kunna ta emot hjälp, om landet trots sin alliansfrihet blev angripet.
Vad som däremot inte skulle vara förenligt med alliansfriheten vore att låta en allians eller en främmande makt vidta förberedelser för att från svenskt territorium angripa en presumtiv motståndare. Så kunde man uttrycka sig i generella termer, men när militärer och politiker i samtal sinsemellan talade klartext, brukade man säga att det gällde att uppträda så att Sovjetunionen fann vår alliansfrihet trovärdig. Det var en inte alldeles lätt uppgift. Redan att Sverige var en västeuropeisk demokrati markerade att landet hade en politisk ideologi och ett styrelsesätt som avvek från vad man hade inom Warszawapaktens medlemsländer. Detta i förening med de sovjetiska ledarnas långt drivna allmänna misstänksamhet gjorde att man från Moskvas sida uppmärksamt iakttog vad som förekom i Sverige.
Jag kan med gott samvete säga att jag trodde helhjärtat på den alliansfria politiken. Det föll mig aldrig in att Sverige skulle kunna utåt deklarera en politik för att sedan i hemlighet fullfölja en annan linje. Det var inte bara en moralisk skyldighet att låta ord och handling överensstämma. Det var en nödvändighet redan av det skälet att ett dubbelspel inte i längden skulle kunna döljas. Inte minst från den misstänksamma sovjetiska sidan var Sverige utsatt för en noggrann observation som en del byggde på öppen information men till en del också förmodligen på rent spioneri.
Ett ständigt återkommande moment i mina uttalanden i olika sammanhang var att Sverige måste handla så att tvivel om våra avsikter inte kunde uppstå. Särskilt i tider av ökad spänning och skärpta stormaktsmotsättningar var det viktigt att omvärldens tilltro till vår vilja och förmåga att fullfölja den traditionella neutralitetspolitiken inte rubbades. Om detta förtroende gick förlorat skulle vi försättas i det sämsta av alla lägen, nämligen att riskera att utsättas för ett angrepp utan att kunna påräkna stöd från några allierade.
I detta sammanhang brukade jag ta upp rapporterna om ubåtskränkningar. Vi måste vara absolut säkra när vi anklagade en främmande makt för att ha gjort intrång på svenskt territorium. Vid kränkningar i luften och på vattnet var det i allmänhet ganska enkelt att fastställa nationaliteten. När det gällde undervattenskränkningar var det däremot utomordentligt svårt. Jag framhöll att det inte fick innebära att vi ställde kraven lägre vid undervattenskränkningar än vid andra former av kränkningar. För att bevara vår trovärdighet måste vi veta att den stat till vilken vi riktar vår protest också har utfört kränkningen. Om, för att ta det mest näraliggande exemplet, man i Sovjetunionen var säker på att deras ubåtar inte gjort intrång i svenska vatten och svenskarna likväl påstod detta, kunde detta leda till misstanken att man i Sverige mot bättre vetande riktade beskyllningar mot Sovjetunionen.”
Läs mer om Lennart Bodström.