Vissa historiker, sådana som skriver biografier och enskilda folks historia, förstår i sin naivitet inte maktens betydelse, och betraktar överföringen av massornas samlade vilja på historiska personer som någonting absolut. När de beskriver makten framställer de den existerande makten som absolut och ser varje kraft som motsätter sig den existerande makten som något obefogat, ett uttryck för förstörelse och våld.
Denna teori, passande för primitiva samhällen och fredliga tider, har den olägenheten att när den appliceras på komplicerade och oroliga tider i folkens liv, då kan den legitimistiska historikern bara bevisa att Nationalkonventet, Direktoratet eller Bonaparte alla var maktförstörare, medan republikanen och bonapartisten bevisar, den ena att Konventet och den andra att Imperiet var den rätta makten, och all övrig makt saknade grund. Historiker som på detta sätt med sina förklaringar kullkastar varandra kan knappast få någon att lyssna utom möjligen små barn.
(Ur Fjärde boken. Epilogens andra del, kapitel 4)
– Gå du dina vägar, Gud vare med dig. Jag vet att vägen du väljer hedrar dig. Kutuzov satt tyst en stund. – Jag saknade dig i Bukarest, jag borde ha sänt efter dig.
Kutuzov bytte samtalsämne och började tala om turkiska kriget och den nyss slutna freden. – Ja, jag fick rätt mycket bannor, sade han, både för kriget och för freden … men den skedde skedde i rättan tid. Tout vient à point à celui qui attendre …Stabsherrarna tycktes uppta hans tankar.
– Oj, oj, alla de där rådgivarna! Om jag hade lyssnat på dem skulle vi ännu inte ha fred med Turkiet, vi skulle fortfarande vara i krig med dem. Alltid ska det skyndas åstad, och det som man gör i brådska det hämnar sig. Hade inte Kamenskij dött hade han varit förlorad. Med trettiotusen man stormade han fästningar. Inte är det svårt att inta en fästning, det är svårt att vinna ett krig. Det handlar inte om att storma och gå till attack, det handlar om tålamod och tid. Kamenskij sände soldater mot Rustschuck, men jag lyckades (tålamod och tid) inta fler fästningar än Kamenskij och tvinga turkarna att äta hästkött. Han skakade på huvudet. – Och det ska fransoserna också få äta! Tro mig, sade Kutuzov och slog sig upplivad för bröstet. – Hästkött ska bli deras föda! Och igen fylldes hans ögon av tårar.
(Ur Tredje boken. Del 2, kapitel 16.)
Fotnot.
Om Kutuzov, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Kutuzov
Om Kamenskij, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_Kamenskij
Utgivarna