I en intervju med Dagens Nyheter (11/4) förklarar Republiken Finlands president Sauli Niinistö att han är nationalist: ”Jag värderar hemskt mycket det finska arvet och hur man lärt sig tänka och leva här.” Men han tillägger att han därmed inte nedvärderar exempelvis Sverige. Av intervjun framgår hur aktivt Finlands representanter deltar i det internationella spelet, genom dialog med olika parter, samtidigt som landet behåller och förstärker sin nationella försvarsförmåga och kan mobilisera en större försvarskraft räknad i antal soldater än det mer än femton gånger folkrikare Tyskland.
Detta är god småstatspolitik och god nationalism. Inför vårens val till EU-parlamentet har flera svenska riksdagspartier och ledarsidor manat till kamp mot nationalismen. Det är en mycket tveksam hållning. Nationella strävanden idag utgör knappast något hot mot världsfreden eller mot säkerheten i vår del av världen. Vad som är bekymmersamt är stormaktspolitiken med dess imperialistiska agendor och praktiker. Men säg en enda gränskonflikt i dagens Europa som skulle blossa upp om den nationalistiska agitationen vann framgång! Tyskland kommer inte att kräva Ostpreussen tillbaka, Ungern inte Transsylvanien, Polen inte Västukraina, Finland inte Karelen.
Analogt kunde man under 1900-talet vara för samverkan över statsgränserna utan att hemfalla åt ”proletär internationalism”, europeisk kolonialpolitik eller tyska hegemoniprojekt. Den svenska neutralitetspolitiken var inte uttryck för någon isolationism utan gick väl att förena med internationell solidaritet, stöd till avkolonisering, kritik av stormaktsfasoner. Våra grannländers demokratiskt grundade nationalkänsla har inte setts som någon kränkning av den svenska statens integritet i modern tid. Den nordiska tanken formulerades av ledare som trodde benhårt på sina egna nationalstaters förtjänster. De var inte beredda att lämna bort suveränitet eller territorium.
(Visserligen kan invändas att Sverige efter första världskriget kastade sina blickar på Åland, att vissa grupper i Norge och Finland på 30-talet hade expansionistiska målsättningar, att Danmark slog vakt om koloniala besittningar, men detta skedde för det mesta i civiliserade former.)
I Göran Perssons, Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvens Sverige har vi tyvärr kommit att lida av ett bristande nationellt fokus. Vi har försummat och försämrat vår militära och civila försvarsberedskap, och särskilt den nuvarande regeringen har gjort vårt land avhängigt av goda viljor både här och där (så kallade samarbeten, en Orwellsk omskrivning av lydstatsbeteende). Det nationella har rentav giftstämplats, nationalstaten dödförklarats, globaliseringens nytta och förtjänster blivit en dogm. Mycket litet av kritisk sans har åtföljt dessa strömkantringar. Sund nationalism har suttit skavsårstrångt.
Det nordiska ljuset kommer emellertid från öster! Finlands president talar klarspråk utan att bränna broar. Han, högermannen, ser liksom Erkki Tuomioja, den före detta socialdemokratiska utrikesministern, klimatförsämringen som en större fiende än potentiell grannosämja. Den senare är lättare att hålla under kontroll, och det gör Niinistö med en skicklighet som söker sina rötter tillbaka till J. K. Paasikivis realism och därifrån till nationsgrundaren J. V. Snellman, som var en oförsonlig motståndare till alla stolta solidaritetsförklaringar (eftersom de innebar så klara krigsrisker). Förhöjd självförsörjningsgrad på livsnödvändigheter – en nationell uppgift om någon – skulle sannolikt också vara klimatsmart.
Och som Sauli Niinistö konstaterar, kommer utgången av det förestående valet till Finlands riksdag inte att innebära någon förändring i landets utrikes- och säkerhetspolitiska huvudlinje. Också detta är ett nationellt styrkebevis.