Statsminister Stefan Lövfen är beredd att tumma på hittills rådande princip om enhällighet inom EU i fråga om utrikespolitik och istället bidra till att införa ett system med kvalificerad majoritet. Detta ska ske utan att det görs ”avkall på varje landsrätt att själv besluta om sin säkerhetspolitiska linje”. När det gäller mänskliga rättigheter och internationella konflikter ska enighet inte behöva råda, menar statsministern. I detta han stöd av samtliga riksdagspartier utom två, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.
Det vore mycket olyckligt om Sverige medverkade till en sådan ordning, inte minst för Sverige självt. Om det skulle gå att samla en kvalificerad majoritet (oklart hur kvalificerad) för en linje som strider mot Sveriges nationella intressen eller mot folkrätten, vilket utrymme finns det för självbestämmanderätten då? Det är orimligt att tänka sig att alla EU-länder har samma syn om omvärldsläget – då måste alltså vissa stater böja sig och ställa upp på något som de i värsta fall finner motbjudande. Skulle Sveriges regering verkligen mot sin vilja vara beredd att ingripa i en internationell konflikt, och det efter i värsta fall mycket kort tid för beredning och överläggning?
Svenska politiker och partsföreträdare vill ju att Sverige ska få behålla sin modell för lönesättning och konfliktlösning på arbetsmarknaden (där det för övrigt kan röra sig om ganska sega processer), men detta skulle alltså inte få gälla utrikespolitiken i dess helhet. Vad som blir kvar är den ”säkerhetspolitiska linjen”, det vill säga att vi inte ska kunna tvingas med i militärallianser. Hur kan för övrigt Sveriges statsminister och andra partiledare veta, att det inom EU-familjen råder samsyn om hur mänskliga rättigheter bör definieras, och vad som faller utanför denna ram? När det gäller rättighetsfrågor finns ju redan Europarådet, och när det gäller konflikthantering OSSE. Där kan man stöta och blöta sådana saker.
EU-samarbetet förstärks knappast av att man kör över medlemmar i unionen. Den föreslagna nyordningen öppnar för röstköp inför voteringar och för spänningar mellan stater och folk. Att Sverige skulle ge upp sin statliga suveränitet, det vill säga rätt att umgås med andra länder utanför unionen på lika villkor, vore självdiskriminerande.