” Jag som statsminister och vi som Socialdemokrater utgår förstås efter vad som är bäst för svenska folket och samhället. Och det gäller också frågan om Nato”, förklarade Magdalena Andersson i sitt förstamajtal. (Svenska Dagbladet 1/5)
Vad som är bäst för svenska folket får dock inte svenska folket ta ställning till vare sig i ett riksdagsval eller i en folkomröstning.
Frågan som är avgörande för vår säkerhetspolitik skall nu istället forceras igenom på några veckor efter ett slags ”dialog” inom Socialdemokratin vilket vi kommenterat på den här sajten.
Frågan är så svår och komplicerad, menande hon, att den underförstått inte lämpade sig för att föras ut till väljarna.
”Det är en väldigt svår fråga. Den kräver en noggrann analys och noggranna överväganden och jag tycker själv att det är svårt. Vi har varit alliansfria i 200 år i Sverige och det har tjänat oss väl. Vi har varit utanför krig. Samtidigt ser verkligheten annorlunda ut, säger hon.”
Hon gjorde alltså den reservationen att hon själv ännu inte tagit ställning. Kanske är det så även om alla signaler från S-ledningen nu pekar på att man tänker gå samman med Finland och lämna in en ansökan.
Hon var så tydlig man kan bli på den punkten:
”Om de [Finland, vår anm.] väljer att gå med i Nato, då ökar det så klart spänningarna i vårt närområde. Sverige blir mer utsatt om vi inte blir medlemmar.”
Det är inte självklart att vi blir mer utsatta. Man kan komma fram till det rakt motsatta och, som Magdalena Andersson för bara två månader sedan själv konstaterade, att svensk alliansfrihet kunde minska spänningarna.
Den annorlunda verkligheten är således Rysslands angrepp på Ukraina. Det är ett grovt folkrättsbrott och en aggression men borde inte föranleda en säkerhetspolitisk helomvändning. Alliansfriheten har klarat hela kalla kriget med upprepade sovjetiska militära interventioner i Östeuropa.
Det var två punkter som Magdalena Andersson lyfte fram som argument för ett Nato-medlemskap.
Det första var vår säkerhet:
”Man har ju säkerhetsgarantier, om Sverige blir attackerat då har vi bättre möjligheter att få stöd från andra länder, men man ger också säkerhetsgarantier.”
Det är ett påstående som ofta förs fram från förespråkarna för Nato-medlemskap trots att det är väl känt bland alla någorlunda initierade bedömare att artikel 5 i Natos stadga, som åberopas då det gäller militärt stöd, inte ger några garantier. Det är Nato-staterna som själva avgör vilket stöd man vill ge, och i slutändan är det USA som bestämmer. Det står inte heller att stödet måste vara militärt.
I båda våra grannländer Norge och Finland är man på de flesta håll klar över att några sådana garantier inte finns för militärt stöd. Den reservationen borde en svensk statsminister också göra då hon som i det här fallet vänder sig till svenska folket.
Hon kom också med en oroande passus som antydde att Sverige vid ett medlemskap förväntas ta ett större militärt ansvar i vårt närområde. Det gäller då vad man kan förstå inte i första hand ett eget försvar av vårt territorium utan en vidare roll i ett större Nato-sammanhang:
”För Sveriges del, om vi går med i Nato, handlar det om att vi har ett särskilt ansvar för Östersjön skulle jag tro.”
Här antyder Magdalena Andersson det som flera militärstrateger både i Sverige och utomlands har tagit upp, nämligen betydelsen av att Nato kan använda främst svenskt flyg, svenska ubåtar och andra örlogsfartyg för att sättas in till de baltiska länderna försvar.
Även här har svenska folket rätt att få klara besked från regeringen. Vad kommer det svenska försvaret att användas till vid ett Nato-medlemskap?
Den andra punkten gällde kärnvapen.
”Där har ju både Norge och Danmark deklarerat att de inte vill ha kärnvapen på sin mark och det har respekterats. De har sagt att de varken vill ha trupp, fasta baser eller kärnvapen på sin mark och det har respekterats.”
Deklarationen om att inte tillåta kärnvapen på eget territorium är tandlös. Norges försvarsminister fick frågan om hur man säkrar att USA inte för in kärnvapen på flyg eller fartyg som befinner sig på norskt territorium. Han sa att han fick svar från USA att man tagit del av den norska deklarationen men upprepade den amerikanska policyn att man aldrig avslöjar vilka vapen man för med sig in på andra staters territorium.
Statsministerns påståenden om att Danmark och Norge inte tillåter utländska permanenta baser är fel.
I år har USA fått igenom ett ramavtal med den danska regeringen om stationering av amerikanska soldater på danskt territorium. Avtalet skall preciseras ytterligare men innebär att i princip alla danska militäranläggningar kan komma att få användas av USA. Det är ett brott mot den danska baspolitiken från 1952.
Förra året fick USA igenom ett avtal med norska regeringen som ger amerikanerna nästan fullständig suveränitet över tre flygbaser och en örlogsbas. Avtalet skall föreläggas Stortinget i år för ratificering. Ett sådant beslut innebär ett brott mot den norska baspolitiken från 1949 som inte tillåter utländska permanenta baser.
Det är illavarslande att den svenska statsledningen när det verkligen gäller inte tycks ha styrka nog att stå upp för vad som verkligen är bäst för Sverige utan verkar vara benägen att vika ner sig för de utländska och inhemska krafter som har en annan agenda och utövar ett starkt tryck. Det är inte vad vi behöver när svenskt självbestämmande och säkerhet står på spel.