[…] Grundproblemet i EU är ju inte bristen på enhällighet, utan problemet ligger i att EU i sin tidigare utvidgningseufori godkände medlemmar som inte borde ha tagits med, och att man med Lissabonfördraget 2007 dessutom utvidgade EU:s kompetenser till områden där det i praktiken blir omöjligt att uppnå enhällighet.
Receptet kan då knappast vara att utvidga beslutanderätten även till säkerhets- och utrikespolitiken, eftersom medlemsländerna då inte längre skulle vara suveräna stater. Hur denna perversa tanke skulle tilltala någon i ett litet land som Finland förstår inte jag, men kanske det är så att Westerlund i sin iver att straffa EU:s “bråkstakar” i farten glömt bort att EU:s stora länder som Tyskland eller Frankrike förstås aldrig kommer att följa några sådana majoritetsbeslut, ifall besluten inte råkar vara i linje med deras egna intressen. Tyskland och Frankrike skulle alltså då i praktiken ha uppnått det som länderna i flera krig sedan 1800-talet inte lyckades med – att dominera Europa. Det var nog inte detta som såldes mig då jag röstade för Finlands inträde EU 1994. Även Lissabonfördraget gjordes någorlunda aptitligt med den höga tanken om att utrikes- och säkerhetspolitiken inte ges till EU. Läs artikel