Kravet på en regeringstillsatt Nato-utredning fortsätter att skvalpa omkring i den säkerhetspolitiska debatten. Men det är hela tiden oklart vad det är en sådan utredning ska utreda. Tror någon att ett enda av de fyra allianspartierna (som inte mera befinner sig i så nära allians med varandra utom på denna punkt, varigenom termen alliansparti tenderar att få en helt ny innebörd) skulle ändra sig om det visade sig efter en sådan utredning att nackdelarna med ett svenskt Nato-medlemskap överväger fördelarna? Endast en informerad medlemsopinion kan åstadkomma något sådant.
För- respektive nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap är redan klart redovisade i opinionsbildningen. Militär alliansfrihet eller ej är en politisk fråga. Den kan inte reduceras till en uppsättning teknikaliteter. Varken militär eller diplomatisk expertis bör ges något tolkningsföreträde i denna sak. Det får uteslutande lov att vara ett parlamentariskt avgörande som det har varit under hela den demokratiska epoken i Sveriges historia. Den diskussion som förs medborgare emellan måste just därför tydligare komma till riksdagens kännedom. De partier som har markerat mot en svensk anslutning till Atlantpakten bör samtidigt få en mycket bättre flanktäckning än hittills.
Det finns anledning att invänta vad det fristående initiativet ”Nato-utredningen” inom det närmaste kommer fram till. Det drivs knappast förutsättningslöst, och detta är inte heller att förvänta. På sajten manskligsäkerhet.se har flera intressanta analyser av nuläget publicerats. Även enskilda opinionsbildare har tagit till orda på framträdande plats. Men dessa befinner sig ändå i svår slagskugga av den dominerande trenden inom svensk opinionsbildning där särintressen av olika slag har haft tämligen fritt spelrum under ett antal år. Mycket av det som framförts på den kanten är visserligen, som Jan Guillou understrukit i ett par krönikor i Aftonbladet, kvalificerat flum. För att medlemsmotståndet inte ska tappa i legitimitet får det inte flummas där.
Som vi flera gånger har understrukit på denna sajt bör man se noga upp med påståendet om att samarbetet mellan vårt land och enskilda Nato-länder har gått så långt att Sverige redan befinner sig i en de facto-allians med dessa. Det stämmer för det första inte med fakta, och för det andra tjänar det till att underminera medlemskapsmotståndet eftersom ett ”formaliserat medlemskap” inte skulle ha så stor reell betydelse. Men det har en väldig betydelse vilket val som görs i medlemskapsfrågan. Förespråkarna för ett medlemskap kunde ju annars lägga sig på latsidan, om vår bundenhet vid alliansen är ett närmast fullbordat faktum. Försvarsministern, som jämt och ständigt betonar alliansfrihetens värde, skulle i så fall vara en bluffgubbe – vilket en del okunniga vänsterdebattörer med orätt har utmålat honom som. Sådant vänsterflum är vi inte betjänta av.
Peter Hultqvists och Margot Wallströms ord på Dagens Nyheters debattsida nyligen (7/11) gick inte att missförstå eller förlöjliga. Det är klarspråk när de skriver att ”den militära alliansfriheten inte ska utvärderas i den studie om våra säkerhetspolitiska samarbeten som fem riksdagspartier har enats om [och som ambassadör Krister Bringéus ska utföra]. Vi sänder därmed inte ut några signaler om att Sverige är på väg att byta säkerhetspolitisk doktrin.”
Inte heller är det riktigt att påstå att ett medlemskap med automatik leder till att amerikanska (eller brittiska eller franska) kärnvapen plötsligt står på svensk mark. Nato är ingen kärnvapenmakt. Det så kallade värdlandsavtalet (som är högst problematiskt i andra avseenden) kommer inte heller att medföra kärnvapenstationering här – det är en grotesk övertolkning av en föreslagen överenskommelse, enligt vilken inbjudan att inleda samarbete tillkommer värdnationen, det vill säga den svenska sidan. Däremot kan ett svenskt alliansmedlemskap (och ett alltför utmanande Nato-samarbete från svenskt håll) utsätta Sverige för hot om användande av atom- och andra vapen mot militära (och därmed oundvikligen även civila) objekt i vårt land. Denna risk för ökad utsatthet för Sveriges del är ett viktigt argument, rentav det viktigaste, mot att överge alliansfriheten och gå med i Västalliansen.