Lars-Gunnar Liljestrand skrev i går på denna sajt: ”Grannländerna hotade Gambia med militärt våld och bröt därmed mot FN-stadgans våldsförbud (Artikel 2:4)”.
Slutsatsen kan spontant kännas tveksam. Varför skulle inte en demokratiskt vald president få begära militär hjälp utifrån, om han nu hindras att få tillträda makten av interna orsaker?
Som Liljestrand påpekar är bakgrunden ett kategoriskt våldsförbud i FN-stadgan, där dock två undantag finns: rätten till självförsvar och beslut i FN:s säkerhetsråd.
Sedan FN grundades har i första hand stormakterna sökt rättfärdiga militära interventioner med åberopande av självförsvar, men när denna ursäkt är alltför genomskinlig, har man lanserat ett undantag som inte finns i FN-stadgan: ”den lagliga regimen har begärt militär assistans av oss”, vilket skulle göra interventionen rättfärdig. Frågan är om man kan runda FN-stadgan på detta sätt.
Professor Oliver Corten, en av de främsta folkrättsexperterna på området, finner efter en analys av statspraxis, att en demokratiskt vald ledare, som har drivits bort av inhemska krafter och som inte längre har effektiv kontroll av territoriet, inte har möjlighet enligt folkrätten att sätta våldsförbudet i FN-stadgan ur spel. (Se Le droit contre la guerre. Editions Pedone 2014, andra upplagan, s. 466–471.)
Professor Tom Ruys med flera delar Cortens syn på saken: ”By contrast, democratic legitimacy alone, would not seem sufficient of itself for the purpose of inviting foreign troops absent a minimum degree of effectiveness. Based on an analysis of State practice, Corten finds that a democratically elected leader that is ousted from power by domestic forces and who no longer holds effective control over territory, is not in a position to validly request military assistance.” (Se ”Weathering the Storm. Legality and Implications of the Saudi-led Military Intervention in Yemen”, i International and Comparative Law Quarterly, 2016, s. 61 ff.)
Liljestrands påstående om brott mot FN-stadgan synes därför vara korrekt!