År 1968 utgav poeten Göran Palm sin stridsskrift Indoktrineringen i Sverige. Den visade hur våra dominerande medier, radio, tv, tidningar, men även läroböcker och reklambudskap, hade en okritiskt västerländsk, amerikanistisk slagsida. Min generation, född runt 1950, gick in för motindoktrinering. Vi lutade oss mot de förändringar som skedde i tredje världen, den anti-koloniala frigörelsen.
Hjärntvätten började uppluckras, vi blev ganska framgångsrika. Efter en generation kom motattacken. Den var väl förberedd. Om 68-årsvänstern invaderade institutionerna, eftersom den var duktig på institutionsbyggande och en hel del annat, och även påverkade det statsbärande socialdemokratiska partiet, hade motståndarna kapitalet och den ekonomiska makten i ryggen. Deras ideologer invaderade till slut statsapparaten och det regerande partiet. […]
Brådskan och intensiteten, med vilka den pågående indoktrineringskampen bedrivs, sticker i ögonen. De flesta andra grundläggande skiften i svenskt samhällsbyggande och svenskt reformarbete i modern tid har tagit längre tid på sig. Bostadssociala utredningen, som skulle avskaffa bostadsnöden i landet, satt i tolv år, innan den lade fram sitt slutbetänkande 1947. Författningsutredningen tröskade i nio år fram till 1963, men den ledde inte till lagstiftning. Frågan om svenska kärnvapen bereddes under ett drygt decennium.
Frågan om svenskt Nato-medlemskap får några månader på sig att verka/värka. Den sköts sidokonstitutionellt, utan beredning. Statliga myndigheter, nyhetsmedier, forskningsinstitutioner ikläder sig rena propagandaroller. Om man ska vara uppriktig: det kuppas. Folkomröstning är inte på tapeten. Frågan är således av mindre vikt än spritförbud (1922) och högertrafik (1955). Läs artikel