…Också under det kalla krigets tuffaste dagar förmådde vi föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” hade en reell innebörd.
Sverige och Finland bildade en neutral zon i Nordeuropa som höll kombattanterna isär. Genom ett ”för våra förhållanden starkt försvar” kunde vi säkerställa att inget kuppartat skulle kunna ta kontroll över svenskt territorium, och hota motståndaren därifrån.
Också globalt höll sig Sverige utanför stormaktskampen. Vi hade en självständig röst, som kunde kritisera bägge sidor, stå upp för avspänning, fred och nedrustning och spela en medlande roll i många internationella konflikter. Nu törs vi inte längre. Frågan är varför? Är hotet från dagens Ryssland så mycket större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Inte om man ser till faktisk militär kapacitet. Då var Sovjets och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Natos…
Putin vet också att ett ryskt fotfäste i Sverige vore ett oacceptabelt hot för Nato. Nu har vi valt att stå utanför Nato, men ändå göra oss beroende av dess beskydd. Det verkar vara sämsta möjliga alternativ, eftersom vi tydligen hela tiden måste demonstrera vår lojalitet. Då kanske ett medlemskap med tydliga ömsesidiga åtaganden, ger oss en större handlingsfrihet.
Men vi borde åtminstone ställa oss frågan, varför vi inte kan återgå till den oberoende politik som tjänade oss så väl under det kalla kriget. Fast då behöver vi förstås ett ”för våra förhållanden starkt försvar”.Läs artikel