I ett tal vid Folket i Bild/Kulturfronts årsstämma lördagen 25 april bemötte Anders Björnsson argument från höger och vänster i debatten om att Sverige i praktiken redan är med i Nato och att den militära alliansfriheten är upphävd. Han sade bland annat:
”Man hör då och då, från bägge håll, att en ’smyganslutning ’till Nato har genomförts och att det bara är ett logiskt ’sista steg’ som återstår. Så talar den övermodige och den som redan har gett slaget förlorat, defaitisten. Så talar den som anser att regelverk inte betyder någonting, endast råstyrka. Men regler finns – de är tillkämpade – för att man inte ska kunna göra vad som helst med den som inte är så stark. Folkrättens regler är av det slaget. De är inte bländverk. Sedan får folkrättsjurister säga vad de vill.
Det här är en kolossal viktigt distinktion – mellan regelsystem och regellöshet.
Nu kommer den viktigaste meningen i mitt anförande: Svenskt Nato-medlemskap skulle innebära någonting kvalitativt nytt i Sveriges relationer med omvärlden. Och det här är kärnfrågan. Många skulle med rätta börja fundera på om ett Nato-Sverige har bytt orientering i sitt internationella handlande. När landet kunde stå utanför allianser under kalla kriget, när spänningsnivåerna generellt sett var högre än idag, varför byta fot idag och öka spänningen i vår närmaste omvärld? Och hur skulle ett sådant steg tolkas i Tredje världen, av den alliansfria rörelsen? Där lever man utan vidare i föreställningen om att Sverige inte har övergivit sin neutralitetssträvan och sin alliansfria hållning. Där är Sverige fortfarande ett efterföljansvärt exempel.
Allt det där skulle kullkastas med ett medlemskap.”
Björnsson pekade också på att par allvarliga saker i sammanhanget:
”En sak är att det svenska militära försvaret har körts i botten. Militär alliansfrihet förutsätter militär försvarskapacitet. Nationellt oberoende och folkbeväpning har, historiskt sett, gått hand i hand. Men det har funnits en osund vänsterskepsis mot den allmänna värnplikten, den väpnade neutraliteten. När höga militärer och högerpolitiker gjorde slag i saken och beslöt att avveckla värnpliktsförsvaret, fanns det ingen kraftfullt opposition mot den ’reformen’. Tanken var att yrkeshären inte skulle ha som främsta uppgift att försvara Sverige utan att ingripa i andra länder. När Sverige sände JAS-plan mot Libyen våren 2011, var alla partier i riksdagen med på noterna – utom Sverigedemokraterna. Det så kallade insatsförsvaret står inte i överensstämmelse med Sveriges traditionella fredspolitik. Det vacklar betänkligt och lämnar farliga blottor.
Här måste det ske en omorientering, en rekonstruering. Men också vänstern måste ändra på sig – göra upp med sitt förflutna. Vi kan inte överlåta fosterlandsförsvaret till yrkesfolket. Våra stridskrafter måste ha en demokratisk förankring. Och det måste få kosta pengar. Ryssland rustar, också Sverige behöver rusta. Under regeringen Reinfeldt förlorade den svenska försvarsmakten all udd. Det skrivs i tidningarna om ryska ubåtar, men ingen gång skjuts det verkanseld mot eventuella intränglingar. Det här är en nationell katastrof. Vår säkerhetspolitik riskerar att förlora i trovärdighet. Vårt gränsförsvar förlöjligas. Vem är det egentligen som härjar i våra farvatten?
En annan sak. Regeringen betonar värdet av vår alliansfrihet, och det är bra. Men vi har samtidigt gått mycket långt i anpassningen till den västliga militäralliansens behov och fordringar. Det så kallade värdlandsavtalet med Nato innehåller långtgående medgivanden, även om vi inte har frånhänt oss beslutanderätten att ta emot främmande trupp. Det allvarliga är att det här kan sända felaktiga signaler. Ännu för tjugo år sedan hette det att ’svenskar försvarar bara Sverige, och Sverige försvaras bara av svenskar’. Men kommer den devisen att gälla också i framtiden? Kommer alliansfriheten att undanröjas med samma politiska lättsinne som nyligen värnpliktsförsvaret?”
Medlemskapsmotståndets viktigast uppgift är att se till att så inte kommer att kunna ske, konkluderade han.