Nu hissas Nato-flaggor runt om i vårt kära fosterland. Tal kommer att hållas och uttalanden kommer att göras av kretsar i det militär-politiska etablissemang, som bär ansvaret för att Sveriges försvarskraft tunnats ut och tömts på substans under de senaste decennierna.
Men en sak är att vara för ett svenskt medlemskap i Nato och en annan sak att vara för ett försvarssamarbetsavtal med USA (DCA-avtalet), som binder oss till den amerikanska intressesfären. Det är skilda saker.
Om man för stunden bortser från ytligt tal om gemenskap med väst och annan ideologiskt präglad opinionsbildning, som dominerat frågan om ett svenskt medlemskap, finns det trots allt några saker av intresse att anteckna, särskilt nu när statsledningen så snabbt som möjligt forcerar för att få DCA-avtalet på plats. Tanken är väl att ett kinkigt amerikanskt presidentval inte ska få rubba den uppgjorda färdplanen.
Medlemskapet i Nato har vi varit och är vi emot. Vi har försökt belysa hur medlemskapet riskerar att snärja oss, binda upp våra händer och försvåra möjligheterna att hävda en säkerhets- och försvarspolitisk linje, som i varje läge grundar sig på vårt eget nationella intresse. Vi har formulerat den linjen, men utan att vinna betydande stöd från en medborgerlig opinion, som på det hela taget varit frånvarande.
I Nato har vi att samsas med övriga 31 medlemsstater. Det är ibland en kakofoni av röster och utspel, inte sällan präglade av inrikes utrikespolitik. Även om USA är den dominerande kraften, manifesterad inte minst genom att landet i praktiken alltid intagit dubbelpositionen som överbefälhavare för USA:s och Natos styrkor Europa, så är det en öppen fråga hur långt landet kan gå i sin strävan att vidmakthålla ett hegemoniskt inflytande i Europa.
Allt har ett pris. Ungern har visat upp sin självständighet i samband med Sveriges ansökan om medlemskap. En mycket stark, självständig militärmakt som Turkiet lägger sig inte lätt, om inte vederlaget är tillfyllest. Många krafter är i spel och drar åt olika håll. Här finns öppningar och möjligheter för svensk självständighet i nordiska och andra kombinationer, utan att småstaten ensam behöver ”fronta”; en nog så otacksam roll när andra stater så lätt i sådana här sammanhang tenderar att glida undan.
Det nordiska perspektivet bör prövas så långt det visar sig bära i fråga om självständighet, men utan illusioner om grannstaternas och svenska makthavares benägenhet att underordna sig USA.
Även med en nationellt inriktad strategisk linje blir det svårt för Sverige att manövrera sig fram i Nato med bevarat självbestämmande. Blessyrerna till följd av medlemskapet kan bli allvarliga, men inte med nödvändighet ödesdigra. Men det beror ju ytterst på statsledningens hållning och politik.
I ett DCA-avtal med USA blir spelplanen snäv. Vi har ingen annan att vända oss till i tolkningsfrågor än partnern och stormakten USA. Har man väl släppt in USA på svenskt territorium, så sitter man lätt fast. Avtalet öppnar för att svenskt territorium, utan tydliga spärrar, kan disponeras för amerikanska operationer enligt en egen agenda. Går avtalet verkligen så långt? Den frågan bör i tid ställas till regeringen som har förklaringsbördan.
Medlemskapet i Nato får vi leva med. Inom den ramen kommer det att finnas flera politiska vägval. I varje läge ska vi välja den linje som så långt möjligt bidrar till att bevara svenskt självbestämmande. Partners kan gå att finna. Men signalerna från det svenska militär-politiska etablissemanget är inte uppmuntrande. I dessa kretsar handlar det inte om att bygga ett eget svenskt försvar värt namnet utan om anpassning till Natos övergripande planer, där vi tilldelas en roll som transitland och ska ägna oss åt insatser utomlands.
Ett DCA-avtal med USA riskerar att allvarligt skada kärnan i vår suveränitet. Anhängare av och motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato borde kunna enas om det nationella intresset att Sverige har ett eget starkt försvar, som inte står under främmande makts inflytande, och en självständig utrikes- och säkerhetspolitik, som inte exponerar oss genom att låsa oss till en stormakts strategier.
Ja, läget är mycket kinkigt, men det ändrar inte på att bevarat självbestämmande kvarstår som ett övergripande mål.