Omkring 10 000 svenska officerare och soldater har deltagit det 20-åriga kriget i Afghanistan.
Hur kan det ha påverkat inställningen till krig i vårt land?
Frågan är berättigad eftersom det gäller den största krigsinsatsen sedan Sverige avslutade sitt deltagande i Napoleonkrigen.
Den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken, som den utformades efter andra världskriget, baserades på ett starkt territorialförsvar som möjliggjordes av den allmänna värnplikten. Vidare skulle Sverige bara delta i militära operationer utomlands på mandat från FN:s säkerhetsråd. Huvudsakligen skulle det gälla fredsbevarande insatser där vi undvek att bli en part i en inbördes konflikt.
Principen upprätthölls med vissa undantag fram till krigen i det forna Jugoslavien då Sverige för första gången deltog med en styrka i Kosovo under ledning av Nato.
Med kriget i Afghanistan 2002 bildades vad som senare kom att bli något av ett mönster.
Svensk trupp ställdes under Nato-ledning, insatserna saknade ett tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd eller om sådant fanns bröts det (Libyen 2011) eller töjdes långt utöver vad som från början angivits (Afghanistan från 2009). Då inget FN-mandat fanns baserades insatsen på inbjudan från en regering som saknade kontroll över stora delar av territoriet och där inbördeskrig pågick (Afghanistan 2015) eller där en konflikt som liknade inbördeskrig pågick (Irak 2014, Mali 2020).
Kännetecknande för insatserna har varit att Sverige saknade egna nationella intressen att försvara i de respektive länderna –motiven har istället varit lojalitet med USA eller i fallet Mali med Frankrike.
Hänvisningar till kvinnors rättigheter, humanitär insats med mera har varit kosmetika.
I Sverige har det förts få diskussioner om vad dessa interventioner betytt för självbild och samhällsklimat i vårt land.
Beslutet om deltagandet i Afghanistankriget år 2002 föregicks av en debatt både i riksdagen och i medier, även om det verkliga syftet inte kom fram utan vävdes in i tal om FN-insats och en begränsad operation närmast av polisiär typ.
Deltagandet i Libyenkriget 2011 drevs igenom i riksdagen på rekordtid, underblåst av en mediekampanj om påstått förestående folkmord.
När sedan beslutet om trupp i Irak fattades hösten 2014 skedde det utan diskussion. De borgerliga partierna påpekade visserligen att det saknades FN-mandat och att endast en inbjudan från Iraks regering kunde, om det godtogs, bli ett farligt prejudikat.
Beslutet 2020 att delta i den franskledda styrkan Takuba på inbjudan av Malis regering men utan FN-mandat togs praktiskt taget utan offentlig diskussion. I riksdagen var det bara ”ytterlighetspartierna” V och SD som röstade mot.
Till skillnad från Sverige för man i Norge nu en engagerad debatt om vad som skett med landet efter alla krigen de senaste 20 åren. Norge har haft en liknande utveckling som vi, bort från en traditionell syn på militära insatser. Trots Norges Nato-medlemskap har landets politik vad gäller deltagandet i militära insatser utomlands liknat Sveriges.
Den norske försvarsforskaren vid Norges Försvarshögskola professor Tormod Heier beskriver effekten av de militära insatserna på det norska samhället:
”Når militære styrker roterer inn og ut av operasjonsområder i tiår etter tiår, skjer det noe med beslutningstakerne. Politikere, embetsverk og offiserer sosialiseres inn nye selvbilder. Gamle normer, som at Forsvaret er et nasjonalt nødvergeinstrument byttes ut med nye selvbilder der det å krige ute blir viktig for å forstå seg selv som «en god alliert.”
Resultatet visar sig i hur besluten i Stortinget om nya insatser blir mer av en ”business as usual”:
”Men en ny normaltilstand og et nytt selvbilde gjør noe med oss. Terskelen for å sende styrkene til utlandet senkes. For det som utløste debatt og uenighet på Stortinget i 2001 og 2002, da de første kontingentene entret verdens femte fattigste land, skjer uten et skuldertrekk 20 år senere.”
När Sverige deltar i stora västledda militärövningar är det inte bara för att träna svenskt försvar – det blir även en del i förberedelser för interventioner i andra länder. Den brittiskledda Joint Expeditionary Force (Jef), där Sverige är ett av länderna som ingår, har som mål att kunna användas för interventioner i andra länder (Medelhavsområdet och Afghanistan anges som exempel), vilket vi tidigare kommenterat på den här sajten.
I Sverige fungerar militäraktivismen som en spjutspets för att underminera alliansfriheten och minska respekten för folkrätten och FN-stadgans våldsförbud.
Militärer hyllas idag i Sverige på ett sätt som inte förekommit tidigare. Det gäller allt från ÖB som sommarvärd i Sveriges Radio till soldater och officerare. På ett populärt TV-program kan en svensk soldat som deltagit i en specialstyrka i Afghanistan skryta med att ha genomfört targeted killings, utomrättsligt dödande.
På affischer i tunnelbanan vädjar Försvarsmakten till unga människors egon att förverkliga sig själva genom att bli yrkessoldater.
Det som under den allmänna värnplikten var hela samhällets försvar och ett folkförsvar är idag något som står utanför och över det civila.
I Norge och Danmark har deltagandet i krigen klarsynt kommenterats med att man som små Nato-stater haft begränsad möjlighet att stå utanför.
Sverige har inte den tvångströjan, utan det handlar hos oss om egna beslut av ansvariga politiker.
Vi kan och bör för vår egen nationella säkerhets skull avstå från stormaktsledda krigsäventyr.