Utrikesminister Margot Wallströms och försvarsminister Peter Hultqvists artikel på DN-debatt (7/11) med rubriken ”Vi utveckla och fördjupar våra militära samarbeten” är motsägelsefull.
Å ena sidan säger de bestämt nej till Nato-medlemskap. Det är positivt. De använder klarare argument än vad regeringen tidigare bemödat sig om. Om denna linje får genomslag i agerandet i rådande säkerhetspolitiska läge bidrar Sverige till att befästa fred och stabilitet i vår del av Europa.
Å andra sidan innehåller de två statsrådens artikel ett motstridigt budskap. Nyckelordet är: förstärkt transatlantisk länk till USA. Det utvecklade militära samarbetet har, påstår statsråden, en direkt positiv inverkan på vår militära förmåga och skapar handlingsfrihet i en eventuell krissituation. Det är ett påstående som avslöjar en fundamental brist i deras resonemang, en brist som de delar med många förespråkare för ett Nato-medlemskap:
De har inte gjort någon seriös analys av det rådande säkerhetspolitiska läget i vår nordiska omvärld, ej heller av krav på svensk försvarsförmåga och av förefintliga försvarsresurser.
Konsekvenserna av denna uraktlåtenhet är stora, i klartext förödande:
Försvarsförmågan spretar åt alla håll. Förespråkarna för Nato-medlemskap har missat att Nato inte har det inflytande som alliansen hade under det kalla kriget. Statsråden har missat att USA:s väldiga vapenmakt inte kan göra sig gällande i nu rådande säkerhetspolitiska läge. Både Nato-propagandisterna och statsråden har missat att Ryssland skaffat sig moderna betvingelsemetoder – uppvisade vid annekteringen av Krim – som vare sig Nato eller USA bemästrar.
Ett effektivt försvar mot moderna ryska angreppsmetoder förutsätter bland annat att ett effektivt försvar av markterritoriet återupprättas. Ett sådant avskaffades i försvarsbeslutet år 2000, på ett närmast kuppartat sätt, på initiativ av dåvarande ÖB Owe Wiktorin.
I ett land med så stor yta som Sverige är ett markterritoriellt försvar av stor betydelse redan för att upptäcka försök att tillämpa moderna ryska metoder. I dessa ingår att utnyttja ”befolkningens potential till protest”. Om ett sådant försvar skall kunna rekryteras i tillräckligt antal krävs det en återgång till värnpliktsutbildning och värnpliktstjänstgöring. Värnpliktsförsvaret avskaffades i försvarsbeslutet år 2009 efter en oengagerad beredning.
Försvarsminister Hultqvist har hittills endast gjort lama försök för att återställa en förnuftig ordning i denna sak, och hans USA-länk, som bland annat innebär att svensk trupp skall fortsätta att tjänstgöra i Afghanistan tillsammans med USA:s legosoldater, kommer att förhindra övergång till svenskt värnpliktsförsvar.
Peter Hultqvist skapar inte det försvar som Sverige behöver enbart genom att säga nej till en Nato-utredning – hur välmotiverat detta än är – utan genom att ta initiativ till en långt mer omfattande utredning: Vilka krav ställs reellt i dagens säkerhetspolitiska läge på svensk försvarsförmåga, och vilka försvarsresurser har det svenska samhället ekonomisk och personell kraft att bära?
Anmärkning. – Författaren är pensionerad generallöjtnant