Mauno Koivisto tog ledningen inom utrikespolitiken vid en tid då det kalla kriget skärptes. Ett gott omdöme och återhållsam vishet var hans svar på situationen. Det fanns ingen anledning att återuppfinna de utrikespolitiska riktlinjerna, eftersom den traditionella linjen gav gott om spelrum för flexibla tillämpningar.
Utfallet av de svåra åren kom till synes när Förenta staternas och Sovjetunionens ledare valde att mötas i Helsingfors. När allt sedan hände slag i slag i början av 1990-talet och nya möjligheter öppnades, var Koivisto inte sen med att ta vara på dem. I slutet av Koivistos period som president var Finland starkt med i Europa och i västvärlden samtidigt som landet hade ett välbalanserat och jämlikt förhållande österut. Det var en god grund att bygga på. Läs talet