Är EU en allians?
Detta hävdas från och till i debatten av personer som förklarar den officiellt deklarerade alliansfriheten vara en illusion efter Sveriges EU-inträde år 1995.
I EU:s egenpresentation finner man emellertid inget stöd för påståendet att Unionen skulle vara en allians, vare sig en politisk eller en militär sådan. På dess hemsida står det att EU är ”ett unikt ekonomiskt och politiskt partnerskap mellan 28 politiska länder som tillsammans täcker större delen av Europa”.[1] Den har blivit ”en organisation som spänner över alla områden, från utvecklingsbistånd till miljöpolitik”.
Som vi vet är det senare en betydande överdrivit. Vissa politikområden omfattas inte alls av EU-samarbetet. Finanspolitik får Unionens organ inte befatta sig med. En penningpolitisk, monetär union inom Unionen har upprättats, men den inbegriper inte alla EU-stater. Unionen har en egen domstol men ingen försvarsmakt – ”EU är ingen försvarsgemenskap”, som Dagens Nyheter konstaterade i en huvudledare 25/4 2013. Medlemsstater har lämnat bort sin suveränitet, men på långt ifrån alla områden. Någon gemensam säkerhetspolitik finns inte: vissa medlemsstater ingår i en militärallians, andra inte.
EU kallar sig union men är i praktiken ett statsförbund. I vissa medlemsstater finns det rörelser som verkar för att deras länder ska lämna detta eller att gemenskapen ska luckras upp.
Den som talar om Europeiska Unionen som en allians sprider alltså vilseledande uppgifter. EU är ett regelstyrt förbund av stater där enskilda medlemmar mer eller mindre regelbundet bryter mot de regler som har ställts upp. I eurosamarbetet har de största medlemsstaterna, Frankrike och Tyskland, systematiskt brutit mot gällande kriterier, som har ansetts vara absoluta, och utan att drabbas av sanktioner (till exempel i form av skadestånd). I den aktuella flyktingkrisen bryter så gott som alla stater mot den så kallade Dublinkonventionen; Schengensamarbetet ligger för fäfot. Här befinner man sig mycket långt ifrån några förpliktande alliansåtaganden.
”I sista hand kan EU enbart fungera som bindande föredrags- och avtalsgemenskap, och redan det faktum att vad som avtalas inte alltid uppfylls är illa nog”, skriver Europa-kännaren Richard Swartz. (”En europeisk lösning blir inte tysk”. Dagens Nyheter 12/3 2016) Han menar att värre kan komma.
Det är viktigt att konstatera att Unionen innehåller flera militärt alliansfria länder: Finland, Irland, Sverige, Österrike, också Malta. De är alla demokratier, stabila sådana. I flera andra unionsländer sviktar det demokratiska murverket. Det bör också understryka hur oenhetligt – socialt, politiskt, ekonomiskt, kulturellt – EU-området är. Bryssel utgör centrum för de flesta av Unionens institutioner, men det är i de enskilda huvudstäderna som besluten inom försvars-, säkerhets- och utrikespolitiken fattas. I alla dessa hänseenden skiljer sig de enskilda EU-staterna högst väsentligt från varandra.
Hur bindande är då EU:s solidaritetsklausuler?
I det så kallade Lissabonfördraget från 2009 finns ett antal ”bestämmelser rörande den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken”, särskilt artiklarna 42 och 43. (Dessa är återgivna i ett aktuellt nummer av Tidskrift i sjöväsendet 5:2015.) De har av den svenska alliansfrihetens motståndare utpekats som ett hinder för Sverige att uppträda suveränt i konfliktsituationer.
Dessa bestämmelser införlivades i EU:s regelverk i samband med att Västeuropeiska Unionen gick i graven. Denna var en mellanstatlig militär samverkan, vars grund lades 1948. VEU hade en kollektiv försvarsklausul och omfattade som mest Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Storbritannien samt – från 1954 – Italien och Västtyskland. Men VEU blev aldrig något självständigt instrument utan närmast ett samrådsorgan. Den var i stort överspelad redan med Natos tillkomst (ett förhållande som bland andra Georg F. Kennan beklagade).
I en Wikipedia-artikel heter det: ”VEU bildades ursprungligen på grund av misslyckandet med att upprätta en europeisk försvarsgemenskap. Franska nationalförsamlingen stoppade det föreslagna fördraget [Brysselfördraget från 1948] som skulle upprätta försvarsgemenskapen. Istället fördjupades det västeuropeiska militära samarbetet genom VEU. Under sin verksamma tid upprätthöll VEU ett nära samarbete både med försvarsalliansen Nato och, efter 1993, med Europeiska unionen. […]Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget i kraft, vilket innebar att VEU:s kollektiva försvarsklausul även fördes in i EU:s fördrag.”
När Frankrikes president efter händelserna den 13 november 2015 åberopade Lissabonfördragets artikel 42.7 om väpnat angrepp på en medlemsstats territorium, var det alltså arvet från denna tandlösa organisation som han föll tillbaka på.
Sverige – liksom icke-EU-landet Norge – avstod från att leverera något militärt stöd, som svar på Frankrikes förfrågan, eftersom den svenska regeringen inte ansåg det klarlagt att det förelåg någon skyldighet att ingripa ”med alla till buds stående medel” och att det folkrättsliga läget tedde sig oklart: den relevanta bestämmelsens hänvisning till artikel 51 i Förenta Nationernas stadga var uppenbarligen inte tillämpbar i detta fall.
De förpliktelser som är inskrivna i Lissabonföredragets solidaritetsklausuler har en mycket svagt bindande karaktär.[2] De är deklarationer och de undergrävs flerstädes av skrivningar som att angivna skyldigheter inte ska ”påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik” (42.7; se också den betydligt längre skrivningen i 42.2, att unionens politik i dessa stycken inte ska ”påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik [det vill säga de neutrala och alliansfria], och den ska respektera de förpliktelser som vissa stater, som anser att deras gemensamma försvar förverkligas genom Atlantspaktsorganisationen [det vill säga Nato], har enligt Nordatlantiska fördraget och vara förenlig med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitik som har upprättats inom den ramen.”)
Med andra ord: alliansförpliktelser tar över unionella! Och de som inte ingår i allianser har rätt att träffa sina val.
Detta blir också mycket tydligt i ett utlåtande avgivet av den svenska riksdagens utrikesutskott i samband med Lissabonfördragets antagande, där det sägs att ”inget i den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska hindra de medlemsstater som vill föra till exempel en militärt alliansfri politik. Utskottet kan inte se att denna bestämmelse innebär några former av försvarsförpliktelser för Sverige. Solidaritetsklausulen ställer inga krav på militärt bistånd till andra medlemsstater.” (2008/09: UU 8, s. 60)
Den uppenbara svagheten i EU:s ”gemensamma säkerhets- och försvarspolitik” är det som får anhängare av ett svenskt Nato-medlemskap att propagera för att den svenska militära alliansfriheten, som de facto existerar, ska ges upp.
Sakförhållandet har tidigare påtalats på denna sajt, av bland andra juristen Mats Björkenfeldt, men det förtjänar att upprepas eftersom desinformationen fortgår.
Hur kan alltså den svenska ”solidaritetsförklaringen” från 2009 vara den logiska följden av Lissabonfördraget och EU-medlemskapet?
Nej, det håller förstås inte, även om en avsutten svensk försvarsminister har förfäktat den tanken. ”Vi har genom EU-fördragets artikel 42.7 och solidaritetsdeklarationen i artikel 222 [som talar om en ’reell skyldighet för medlemsstaterna att stödja varandra vid en terroristattack eller katastrof framkallad av naturen eller av människan’] utfäst oss att agera till EU-ländernas stöd, vilket genom den av riksdagen 2009 beslutade solidaritetsförklaringen har utsträckts till att gälla samtliga nordiska länder”, skriver Sten Tolgfors således (SvD) . Det vill säga: vår ensidigt utfärdade solidaritetsförklaring skulle vara en naturlig förlängning av våra ”åtaganden” gentemot övriga EU-stater. (Det underförstås här att de tre baltiska staterna är nordiska men inte Ryssland som dock är ett av våra grannländer i Nordeuropa.[3])
Statsvetaren Magnus Wahlberg konkluderar emellertid i en seminarieuppsats att solidaritetsförklaringen närmast är till för ”invärtes bruk” (”Vad fan är solidaritetsförklaringen?” Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. HT 2013). Den är inte antagen av riksdagen utan förekommer endast i förarbeten, närmast ett betänkande från Försvarsberedningen som citeras i en regeringsproposition; fast därefter har dessa formuleringar upprepats i regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer och blivit en del av den officiella liturgin. Tanken synes vara att svenska folket måste indoktrineras i föreställningen att soldater i Sveriges armé ska kunna stationeras och strida utomlands. Så var det ju i Afghanistankriget (och med spaningsflyget även under Libyenkriget), men dessa operationer var närmast fiaskoartade; de ledde till mycket onödigt lidande där de utfördes och ingår som bestämningsfaktorer i den europeiska flyktingproblematiken. Nu trycker man på närområdet, och då är det Baltikum som ska ”försvaras” (eller Sverige som ska försvaras i Baltikum).
Dock, inga andra länder har ensidigt utfärdat ett sådant åtagande som ställs i utsikt i solidaritetsförklaringen och inga länder har heller gjort några ensidiga förpliktelser visavis oss. Sverige ”förväntar sig” samma stöd tillbaka som vi ”solidariskt” har utfäst oss, sägs det från riksdagens talarstol.
Detta är tomma ord. De är avsedda för den inrikespolitiska arenan.[4] Man kan säga att de ingår i en rådande medvetandeproduktion, en indoktrinering. Sådant har skett förut. När Sverige skulle bli medlem i Europeiska Unionen kunde man till exempel inte säga att neutralitetsoptionen var i fara. Som Wilhelm Agrell har konstaterat: ”Det svenska politiska etablissemanget var helt enkelt under denna tid tvunget att byta fot i säkerhetspolitiken, inte nödvändigtvis därför att en ny linje vore den mest ändamålsenliga utan därför att den svenska målsättningen om ett snabbt medlemskap inte skulle råka i fara. Omläggningen av säkerhetspolitiken och dess faktiska konsekvenser redovisades inte för allmänheten, uppenbarligen primärt av taktiska partipolitiska skäl.” (Agrell, Wilhelm, Alliansfri – tills vidare. Ett svenskt säkerhetsdilemma. Falun: Natur och Kultur 1994, s. 31) ”Så stark var den svenska neutraliteten förankrad hos folket att man dämpade innebörden av EG-medlemskap”, kommenterar Wahlberg.
Nu är omläggningen fullbordad. Redan Anna Lindh skippade neutraliteten i sin retorik. Men det återstår åtskilliga ideologiska framstötar i ett EU-land där ”sannolikt en stor del av medborgarna tror att Sverige fortfarande är ett neutralt land” (Wahlberg). Detta torde vara solidaritetsförklaringens huvudfunktion.[5]
Bör Sverige vara en skyddsmakt när Finland inte är det?
Mitt svar är nej. De båda länderna går här i synbar otakt. Helt nyligen upprepades från finskt håll den länge vidmakthållna policyn att Republiken Finland inte har något särskilt ansvar för Baltikums försvar. Finland hävdar sitt eget territorium; det har andra störst nytta av.
”Finland försvarar det egna landet och ger inte försvarsförpliktelser till någon annan”, sade landets försvarsminister Jussi Niinistö, i bjärt kontrast till den samtidigt närvarande svenske försvarsministern Peter Hultqvist, som ”utan omsvep” gav beskedet ”att en konflikt som skulle drabba något av de baltiska länderna också skulle påverka Sverige” (Hufvudstadsbladet 8/3 2016).
Finland drev under mellankrigstiden en ”frändefolkspolitik”, främst med inriktning mot Estland. Den var inte lyckad. Offensiva strävanden gjorde sig gällande, med stötriktning mot Fjärrkarelen. Detta hindrade förnuftiga realpolitiska överväganden. Arvid Cronenberg har i sitt bidrag till antologin Försvaret främst (Celanders 2015) visat hur Finlands orubbliga utrikespolitik skapade stor oro vid Finska viken. De nuvarande ledarna i republiken har lärt sig av detta och söker inte konfrontation. De utfärdar inga garantier, annat än för det egna landet och folket. De söker dialog och samverkan över gränserna.
Denna Finlands grannlandspolitik har noterats internationellt. (Se exempelvis Foreign Policy). Att Sverige hävdar en annan linje går att förstå mot bakgrund av statssuveräniteten – och visar samtidigt att talet om att Sverige, eller Finland, genom EU-medlemskapet inte kan föra en självständig utrikespolitik är strunt – men det är också mycket problematiskt med tanke på att de båda länderna har ställt sig så nära varandra i försvarspolitik och försvarsplanläggning.
Och det är desto obegripligare som Finlands och Sveriges relationer till dåvarande EG inte koordinerades och att där uppstod alldeles onödiga konfliktämnen och rentav sår som ännu inte tycks riktigt läkta.
Man måste faktiskt säga att Finland har en förrangsställning när det gäller hanteringen av relationerna österut. De svenska försvars- och utrikesministrarna borde lyssna mera på sina kolleger i Helsingfors än på inhemska krigsaktivister, vilka försöker använda solidaritetsförklaringen som en murbräcka för baltiska interventioner.
Är Sverige alltså inte alliansfritt?
Jodå. Vi är inte bundna till något stormaktsblock, och det har vi inte varit på mycket länge. Detta har utgjort en fredsfaktor. De flesta av världens länder är alliansfria, non-aligned. Den icke-allierade rörelsen har idag 120 medlemmar. Också detta är en fredsfaktor. Hävdandet att Sverige skulle vara ”allianslöst” faller platt till marken. Vitryssland har ansetts vara en till Ryska federationen starkt befryndad stat men tillhör likväl den alliansfria rörelsen. Man kan samverka utan att ingå allianser och utan att uppge sitt oberoende.
Men våra medlemskapsförespråkare anser att det är nödvändigt att välja sida. De menar att man aldrig kan stå vid sidan om, alternativt att det skulle vara ”omoraliskt” att göra detta.[6] En del av dem, i likhet med många medlemskapsmotståndare, förklarar att vi redan har valt sida. Det är bara ett ”fullvärdigt” medlemskap i Nato som återstår. Vilket ter sig besynnerligt: antingen är man medlem i en förening eller så är man det inte. Antingen deltar man i krig eller så gör man det inte. Om man inte gör det, ställer man sig neutral. Den som deltar i ett krig har svårt att dra sig ur det. (Det är svårare än att gå ur en förening.)
Följaktligen: Sverige bör inte binda sig till någon existerande allians. Vem vet hur länge Nato kommer att existera? Idag finns en stark oro bland västliga bedömare för en förestående västlig systemkollaps. (Se till exempel en BBC-diskussion på temat ”Is the West fragmenting?” Och vem vet hur stark solidariteten inom den militäralliansen är? I Baltikum byggs nu taggtråd. Men vi ska inte vara en frontstat (när nu Finland inte önskar vara det). Sverige borde istället utnyttja sitt utrikespolitiska oberoende till att skapa dialog och överbrygga motsättningar. Regering och militärledning får därför inte vanvårda alliansfriheten genom att ge sig in i internationell övningsverksamhet som inte direkt syftar till försvar av det egna landet.
Kanske börjar det bli dags att väcka tanken på en ny europeisk säkerhetshetskonferens, och varför skulle den inte kunna förläggas till Stockholm?
EU, som tycks handlingsförlamat av flyktingkrisen och även av ekonomiska kriser, är inget lämpligt forum. De neutrala och alliansfria staterna bör visa sin styrka. De bör inte vara eftergivna i onödan – åt något håll.[7]
Anmärkning. – Författaren är en av utgivarna av alliansfriheten.se samt medlem av Militärhistoriska kommissionen.
[1] Partnerskap således, inte äktenskap.
[2] ”Den vackra solidaritetsförklaringen i Lissabonfördraget är alltså tom på konkret innehåll”, för att återigen citera Dagens Nyheter (25/4 2013).
[3] Detta bör problematiseras. När utstöttes Ryssland ur den nordiska gemenskapen? Stora nordiska kriget (1700–1721) utkämpades ju mellan två nordiska furstar, Karl XII och Peter den store (Voltaire). Peter överförde i sin modernisering av den ännu ynkliga ryska statsapparaten modeller från den svenska ämbetsmannastaten, grundlagd under Axel Oxenstierna. (Se Claes Peterson, Peter the Great’s Administrative and Judicial Reforms. Swedish Antecedents and the Process of Reception. Stockholm 1979. Diss. Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning.)
[4] Ty vem, utom överste Bo Hugemark, tror vid sunda vätskor att SF förmår skrämma Putin? (jfr artikel)
[5] Den har med andra ord ingen tvingande karaktär. Den är inte inskriven i lag. Den kan när som helst återtas, helt enkelt genom att inte brukas. Den kan mycket väl anses vara ett olycksfall i arbetet – den sammanföll med övergången från nationellt försvar till insatsförsvar, vilket nu har börjat inaktualiseras. Men när företrädare för politik, militär och diplomati gör gällande att ”solidaritetspolitiken” har ersatt ”neutralitetspolitiken” (såsom ambassadören Thomas Bertelman – ”Nato-medlemskap minskar osäkerheten”. DN-debatt 9/10 2015), är det naturligtvis ett mycket olyckligt fall!
[6] Denna manikeism från Herbert Tingstens dagar (för en ingående analys, se Alf W. Johansson, Herbert Tingsten och det kalla kriget. Antikommunism och liberalism i Dagens Nyheter 1946–1952. Stockholm: Tidens förlag 1995), det vill säga kampen mellan ljusets och mörkrets makter, synes ha fått en renässans i vår tid. Den kan betecknas som ett historiskt bakslag och fungerar disintegrerande i de internationella relationerna.
[7] Frågan om den svenska eftergivenheten under andra världskriget, då Sverige inte tillhörde någon stormaktsgruppering och stod neutralt under alla krigsåren, är omgiven av mytbildning. Den svenska statsledningen gav efter åt olika håll, det är sant, men den föll aldrig undan. Detta är en fundamental skillnad. Undfallenhetsmän har funnits, då som nu. De har inte fått något avgörande inflytande över regeringspolitiken. Man har också sagt att de socialdemokratiska regeringarna under kalla kriget visade eftergivenhet gentemot ena parten, Sovjetunionen och dess allierade (Warszawapakten). Detta står i strid med de uppgifter som har framkommit om försvarsplanering tillsammans med västmakterna och om svenskt spionage och aktivt understödjande av subversiv verksamhet, hand i hand med Förenta staterna och Storbritannien, riktade mot sovjetmakten i Baltikum. (Se här Jan Ottosson & Lars Magnusson, Hemliga makter. Svensk militär underrättelsetjänst från unionskrisen till det kalla kriget. Stockholm: Tidens förlag 1991.)