Framlidne historikern Torkel Jansson brukade, halvt på allvar, halvt på lek, kalla Sverige för ”Mittens rike”. Det var ett smeknamn som kunde ge flera associationer.
I det nordeuropeiska området, särskilt om man räknade de baltiska staterna dit, ligger Sverige i geografiskt centrum. Det är också landet med störst folkmängd och störst ekonomi och störst yta (om man bortser från Grönland som inte ligger i det politiska Norden).
I den systemkonflikt, som länge präglade Europa under 1900-talet, intog Sverige en sorts mellanposition – här etablerades en kompromisskultur med storkapital och organiserad arbetarrörelse i skön samverkan under statligt överinseende. Systemet betecknades stundtals som blandekonomi, någon gång som funktionssocialism. Sverige är också det mest socialdemokratiska av de nordiska länderna.
Sverige valde också att ställa sig vid sidan om striden mellan stormakter – en politik som upprätthölls sedan landets regering ovist tog parti mot Europas herre under de tidiga Napoleonkrigen och riket slets itu. Senare samförstånd – med Ryssland, Frankrike, Tyskland, Amerika – fick aldrig karaktären av formella förbund eller allianser.
Rätt mycket av detta är nu past history. Sverige ligger visserligen fortfarande där det länge har legat, men nya influenser har gjort sig gällande hos oss från 1980-talet och framåt. Sverige är inte längre någon ”middle road”, utan ett normaleuropeiskt land med stora och ökande inkomstklyftor, extremt höga nivåer i flyktingmottagandet, återkommande regeringskriser.
Annat har varit mera stabilt. I Sverige talas det fortfarande svenska – inte engelska eller arabiska. Och vårt land är fortfarande alliansfritt – de transatlantiska förbindelserna är inget nytt påfund utan ett arv från den stora Amerikaemigrationens dagar. Här kan man tala om sega strukturer eller långa vågor.
Men visst finns det anledning att vara vaksam mot tendenser i tiden. Vi bör slå vakt om det svenska språket i alla offentliga sammanhang – och samtidigt se till att befolkningen som sådan blir inte bara två- utan mångspråkig. Och vi bör ha vänskapliga relationer med inflytelserika makter – men utan att favorisera någon särskild nation.
Det som tidigare har varit en svensk specialitet, att balansera mellan stridiga intressen, inomlands och utomlands, bör också framgent vara det. Det innebär inte att slå sig för bröstet men att använda hjärnan. Man ska vara klarsynt, inte enögd. Vi bör vara välkomnande, inte provocerande. En utrikesdeklaration får inte se ut som en tidningsledare.
Att stå i mitten kan ha sina risker, till exempel att bli trängd från alla håll. Sverige upplevde det under 1900-talets båda världskrig – när vi fick problem med livsmedelsförsörjningen under det första, när vi nödgades tulla på våra principer under det andra. Men inget av detta var ju självförvållat. Nödlägen uppstod. De kunde inte upphävas genom offensivt handlande. Att unionen mellan Sverige och Norge efter närmare ett hundra år kunde upplösas på fredlig väg, utgjorde en viktig precedens. Freden var viktigare än äran.
Och Norge är fortfarande broderfolket. (Och Sverige det enda nordiska land som inte har haft en kvinnlig statsminister …) Finland, den forna riksdelen, är idag den främsta balanskonstnären. Danmark får vara ett särskilt kapitel – landet som en gång fann sig i ockupation och nu har blivit en exemplarisk krigarnation.