I artikeln “Preparing for the next war: The Swedish army’s transformation”, publicerad på sajten warroom skriver arméchefen Jonny Lindfors tillsammans med två kollegor om den totala omvandling som den svenska armén nu står inför. Det är ingen hejd på utmaningarna som listas och de krav som ställs på den högsta ledningen och varje enskild soldat. Det blir till långa, akademiskt präglade och svårförenliga önskelistor; och man undrar var det soldatmaterial finns att tillgå som är berett att försöka leva upp till visionerna.
Författarna är intensivt sysselsatta med ny teknik (AI, autonoma plattformar, ”system–of-systems”, holistiska processer med mera), som skyndsamt måste integreras i armén. Arméns krigsförband måste ha förmågan att ”fight tonight” och vara förberedda på omedelbar insats med en befälsordning som passar in i Natos integrerade kommandostruktur. Om värnpliktiga soldater säger man att Sverige återinför kalla krigets principer för att sätta upp en ”ansenlig” armé (en sådan armé har man dock inte börjat bygga och den allmänna värnplikt som tillämpades under kalla kriget har inte etablerats på nytt).
Allt måste enligt författarna göras om. Arméns struktur, som bygger på ”narrow national doctrines” och teknologier som gått i arv, passar inte längre för att möta framtida hot. Det måste till ett ”paradigm shift” i de nuvarande doktrinerna. Det nya som måste till är särskilt en anpassning till ”Multi-Domain Operations”, där man inte längre ser till vad som är bäst för försvaret av Sverige utan till behoven hos en större helhet styrd av Nato. Snarare än att strida som en enskild styrka måste armén, enligt författarna, inse sin roll som en landkomponent som tjänstgör i ”a joint, multinational force´s command”.
Om man tar ner det hela på jorden så inställer sig den grundläggande frågan vilken armé författarna talar om. Sverige har två brigader. Det är inte mycket till armé. Talar man som författarna om en transformation, borde den framför allt bestå i att dessa två brigader utvidgas till en verklig armé värd namnet och med kapacitet att försvara hela landet.
Författarna har i artikeln ett annat fokus, integreringen i Nato. Som soldater har de att vara följsamma till den av statsledningen utstakade kursen. Men ingen kan ta ifrån arméchefen Lindfors att han tidigare varnat för att vi inte har mycket att sätta emot och att Sverige med den hittills förda politiken utgör ett militärt tomrum.
Författarna konstaterar att armén måste expandera sina styrkor utan att detta preciseras närmare. Men det handlar då inte om försvaret av Sverige. Expansionen behövs för att möta ”a potential conflict in the Baltic region.” Det är alltså därför armén ska byggas ut. Sverige förblir i det scenariot ett militärt tomrum.
Sedan artikeln skrevs har prioriteringen av utlandsinsatserna ytterligare förstärkts med trupp till Lettland (”Vi är ett militärt förband – antingen anfaller vi eller försvarar vi eller fördröjer vi, säger överstelöjtnant Henrik Rosdahl enligt svt.se 18/1). Sverige har vidare lovat att sända styrkor till Finland. I Polen har en stridsflygdivision Jas 39 Gripen baserats för att bidra till Natos avskräckning.
Tanken är uppenbarligen att Sverige försvaras bäst utomlands och att Sverige på det hela taget bara ska försvaras utomlands. Dessa ytliga tankegångar motiveras med att krig är vidriga och att man därför inte vill att de ska utkämpas i hemlandet med all den manspillan och förstörelse som skulle bli följden. Lindfors har tidigare förklarat hur fördelaktigt det är att kriga utomlands: ”Det ser jag som en förmån, där vi faktiskt får ta upp försvaret av Sverige längre österut, på någon annans territorium. Förhoppningsvis slipper vi få ett krig på svenskt territorium.” Försvarsminister Pål Jonson har instämt.
Men denna geografiska ”outsourcing” av det svenska försvaret och dragning av Sveriges försvarslinje i utlandet är äventyrspolitik. Den innebär att man satsar allt på ett kort och lämnar Sverige i ett militärt vakuum, öppet för främmande makts interventioner. Argumentet att vi skulle slippa att få ett krig på svenskt territorium genom att ta upp försvaret av Sverige längre österut är av det spekulativa slaget. Hur lätt blir inte det egna territoriet krigsskådeplats om Sverige deltar i krigföringen i grannländer.
Om det kommer till risk för krig i Europa kan det för Sveriges del handla om olika saker.
Det är fullt möjligt att Sverige som medlem av Nato i ett kritiskt läge med överhängande krigshot mot en annan Natostat kan komma att välja linjen att inte delta i ett krig som krigförande. Sverige kan i Nordatlantiska rådet, som har avgörandet i sin hand, vägra att lämna konsensus till att alliansen ska agera militärt i kollektivt självförsvar mot en angripare. Ett sådant agerande skulle till exempel kunna aktualiseras om den stat som begär militärt stöd anses själv ha provocerat fram det kritiska läget eller saknar egen försvarsvilja och brister i försvarsförmågan. Sverige kan också – inte utan fog – hävda att landet inte anser sig ha militära resurser att undvara för att delta i försvaret av en annan stat, varför det egna försvaret helt måste ges företräde. Det kan vidare förhålla sig så att Sverige gör bedömningen att erforderlig politisk enighet saknas bland medlemsstaterna eller att dessa skulle bidra med alltför svaga militära styrkor för att en kollektiv insats skulle vara möjlig eller meningsfull. Även om Sverige i sådana lägen inte skulle motsätta sig att Nato agerar kollektivt, så kvarstår möjligheten för Sverige att begränsa sin faktiska insats till ett minimum, till exempel genom att bidra med sjukvårdsutrustning. Dessa möjliga vägval är långt ifrån teoretiska, särskilt som det allt tydligare visar sig att Nato befinner sig i kris och att ledarskapet är i gungning. I vad mån vägvalen också är en realistisk politik när starka krafter i ett konkret läge kan tänkas pressa på för annan politik blir en utmaning för det fall att de skulle komma att aktualiseras för svensk del.
Sverige kan alltså föra en säkerhetspolitik som, om Nato kallar, håller öppet för att bidra militärt till stöd för en anfallen Natostat. Sverige behöver hålla öppet för att vi inte ska bli krigförande. Avgörande måste vara vad som ligger i vårt nationella intresse.
Lindfors räknar inte med att Sverige kan komma att anse det nödvändigt att inte bli krigförande. Han räknar i artikeln inte heller med att det svenska territoriet måste försvaras och att den uppgiften är den helt centrala för Försvarsmakten. Den armé han ser framför framstår som en slimmad och snabbt gripbar yrkesarmé för insatser i utlandet.
Det tycks enligt Lindfors som att Sverige redan från början skulle vara indraget i utländsk krigföring och bedriva fälttåg i Baltikum. Till på köpet skulle vi organisera vårt försvar på grundval av en sådan inriktning!
Sverige har ett gynnsamt utgångsläge genom att inte gränsa till Ryssland. Men om vi i realiteten ska betrakta Baltikum som svensk militärpolitisk gräns mot Ryssland, så avstår vi frivilligt från de fördelar som ligger i att vi inte har Ryssland inpå oss. För att bevara det gynnsamma läget behövs armén här hemma.