Chocken över Rysslands brutala angrepp mot Ukraina fick medieklimatet att generellt sätt spränga alla rationalitetens gränser, inte bara i Finland, granne till angriparen Ryssland. Trots att sansade statsvetare påpekade att Finland inte är hotat, lyckades Natovänliga politiker utnyttja den naturligt uppkomna osäkerhetskänslan för att leda landet in i alliansen. Allt detta skedde i ostörd harmoni med tidens anda, där känsla prioriteras framför analys.
Under det halvår som kriget nu har pågått i har vi kunnat notera ett oroväckande fenomen. Kriget och mullret från slagfälten har lett till ett stilla och bekymmersamt förhärligande av det militära. Ett amerikanskt hangarfartyg på besök till Helsingfors, amerikanska soldater på manöver med finländska, medier fulla av reportage och inslag av militär natur. Där åtminstone jag förskräcktes av det amerikanska hangarfartygets konkreta förmåga till massiv förstörelse och död, föreföll många andra vara mer förtjusta. Den, som det hette, enorma, militärt vetenskapliga slagkraften beundrades allmänt.
Uppmuntrade av detta siktar högerpolitiker mot en ökad Natonärvaro i Finland, rent av i form av främmande trupper. […]
Exempel på sådana broar som rivs finns det gott om. Presidentens och statsministerns besked om ytterligare minskade kontakter till Ryssland är en åtgärd som bara gör vår framtid svårare. Mediernas hejdlösa svartmålande av allt ryskt likaså. Ryssland står där det står, vid vår gräns. Freden skall inte försvåras i onödan. Läs artikel