Der Mauerspringer heter en roman av den tyske författaren Peter Schneider. Den utkom 1982, under en ytterst instabil period i kalla krigets utdragna historia. Schneider argumenterade i sin bok för att den viktigaste muren inte var den fysiska, den som stod på marken och delade Öst från Väst, utan den mentala, den som fanns i människornas huvuden. Alltså inte den som får någon att hoppa utan den som dövar önskan om att överskrida gränser.
Några år senare var den fysiska muren borta, men den mentala var inte lika lätt att utplåna.
Tyskland är åter, obestridligen, Europas ledande nation – demografiskt, ekonomiskt, politiskt – och landet försöker därtill att etablera sig som en militärmakt. Men tyskarna själva är skeptiska till alla äventyr med landets väpnade styrkor, det framgår av återkommande opinionsundersökningar. Folkmeningen är närmast pacifistisk. Också här kan man se ett glapp eller en klyfta mellan det fysiska – den materiella styrkan, den faktiska eller potentiella förmågan – och det mentala – olika slags viljeyttringar och förhållningssätt hos de enskilda individerna.
Liknande glapp tycker jag mig skönja i frågan om svenskt försvar och svensk säkerhet. Landets militära och civila beredskap har rustats ned till oigenkännlighet; ett nationellt försvar existerar egentligen endast på papperet. Men Sveriges politiska beslutsfattare och deras exekutörer, ideologer, opinionsbildare inom försvarssektorn uppträder som om landets försvarsmakt redan ingår i etablerade försvarsstrukturer vilka ska kunna operera offensivt, ex-territoriellt, tillsammans med främmande stridskrafter.
Jef-projektet, där Sverige har valt ett brittiskt snarare än ett tyskt överbefäl, illustrerar den rådande andan mer än väl.
Här har man tagit ett kliv, ett språng, som den breda massan av människor i landet inte har varit beredd på men som är internaliserat i de styrande gruppernas egen självförståelse. Uttalanden och yttringar som strider mot den självförståelsen kan lätt avfärdas som oinitierade, som desinformation, rentav som provokationer mot den samarbetsmentalitet som är nedlagd i rapporter från försvarsberedningar och i regeringspropositioner. Se där en gräns som inte bör överskridas!
Detta sakernas tillstånd förefaller mig aningen bekymmersamt. Det uppkommer en ”som om”-mentalitet vilken inga rationella invändningar biter på. Ett vän/fiendeperspektiv, inte grundat i någon som helst sakanalys utan snarare i emotiva behov, styr seendet inom väsentliga delar av det politico-militära komplexet. DDR-regimen kallade muren för ”antifascistisk skyddsvall”, vilket var hjärnspökebetonat. Förvisso: också den demokratiska samtalskulturen kan invaderas av vålnader. Vän/fiendeperspektivet har utlöst en flod av skrämselpropaganda som bara i ringa utsträckning vinner anklang, dessbättre. Och på detta har följt misstänkliggöranden och smädejournalistik. ”Dissidenterna” å sin sida är förvissade om att de har en majoritet av befolkningen bakom sig.
Dialektiken mellan det fysiska och det mentala. Vi kan inte försvara oss, därför måste vi be andra om hjälp, mer eller mindre broderlig. Paradoxen är att när den stora systemkonflikten är över, och en konvergens har börjat inträda, då – men först då – anses vi vara tvungna att ta parti, att välja sida. Eftersom vi riskerar mindre nu, när konfliktnivåerna trots allt är lägre än under kalla kriget? En tvångstanke är det hursomhelst. Kanske lurar här också en feghet.
Det militära och civila försvaret ligger för fäfot i Sverige (till skillnad från Finland). Sverige visar arrogans i sina utrikes relationer (till skillnad från Finland). Sveriges riksdag har antagit en ”solidaritetsförklaring” (det har inte Finlands) som vissa debattörer förklarar vara fundamentet för vår nationella säkerhet. Landets urholkade armé fyller inte på långt när våra aktuella säkerhetsbehov. Ändå utlovar vi generöst (men hur seriöst?) bistånd åt grannar. Det senare torde i vart fall inte kunna realiseras utan att svenskt territorium, luftrum och svenska farvatten upplåts åt främmande trupp som tillåts använda vårt land som trampolin för operationer in i fiendeland. Med Jef hotar ytterligare internationella insatser som måste försvaga hemmafronten och dra resurser från återbyggnaden av ett folkförsvar.
Detta är den regerande mentala geografin. Men sanningen är ju att ett sådant tänkande inte är rotat i realiteter. Hos svensken finns ett uttalat motstånd mot att dras in i stormaktskonflikter. Neutralitetslinjen ligger fast, trots att den har undanröjts i officiell liturgi. Också folkförsvarstanken är levande, trots det partipolitiska motståndet. Utländsk basnärvaro på svensk mark kan inte accepteras, och framförallt: den gynnar knappast den allmänna försvarsviljan, den splittrar nationen, den ingjuter hos människor en falsk känsla av trygghet.
Det kan inte vara fel att den svenska försvarsmakten i detta läge övar tillsammans med andra. Men det är fel att vi bygger vår nationella försvarsförmåga på i förväg givna konstellationer. Skiftningar i den internationella politiken kan komma blixtsnabbt. Få förväntade sig att Berlinmuren skulle rämna i november 1989.
Vi bör inte hänge oss åt illusioner. Alliansfriheten är en fredsfaktor. Utfästelser som givits har nästan alltid kommit på skam. Det vore beklämmande om murens fall skulle ha fått oss att resa nya (h-)järnridåer.