Stor pressupprördhet just nu över att Brottsförebyggande rådet (Brå) misstänks ha levererat manipulerade forskningsresultat. Myndigheten sorterar under justitiedepartementet, vars verksamhet ingår i forskningsuppdraget. ”Kan en myndighet verkligen fungera som en fristående institution med förmåga att ta fram forskningsrapporter”, frågar sig Svenska Dagbladets ledarsida (18/12). ”Ingen behöver ett forskningsinstitut som producerar tillrättalagd forskning”, svarar Dagens Nyheter (18/12). En tanke som lanserats i debatten är, att Brå-forskningen bör läggas över på universiteten.
Debattsituationen liknar den som rådde, när regeringen Reinfeldt efter sitt tillträde 2006 tog sig före och lyckades med att avveckla Arbetslivsinstitutet, som var ett forskande ämbetsverk. Forskning ska inte bedrivas i myndighetsform, hette det då. Men innebörden var, att den internationellt renommerande forsking som bedrevs inom ALI inte borde bedrivas alls. Ett stort antal centrala ämbetsverk är forskande institutioner – ta Livsmedelsverket, SMHI, Sveriges geologiska undersökning! – och de flesta svenska universitet är faktiskt också myndigheter. Ingen tvekan om att där finns skickliga forskare.
På försvarsområdet existerar sedan gammalt Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI), tidigare Försvarets Forskningsanstalt. Också detta är en förvaltningsmyndighet, med en generaldirektör och en överdirektör och en styrelseordförande, som för säkerhets skull är en före detta försvarsminister. Ingen har såvitt bekant ifrågasatt lämpligheten av denna institution, som inte bara forskar utan också genom sina medarbetare tränger igenom i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Det skulle möjligen inte skada med en extern genomlysning också av FOI:s verksamhet.
Viktigt att säga: Beställningsforskning behöver absolut inte vara suspekt. Och fri universitetsforskning kan vara såväl klandervärd som irrelevant. Det mesta är, helt naturligt, på ett eller annat sätt ideologiskt styrt, från val av forskningsobjekt till teoribildning. Att vissa yrken akademiseras är därför ingen som helst garanti för en kvalitetshöjning; däremot bör oberoende granskning – ”utvärdering” – vara på plats. När officersutbildningen har blivit en del av högskolesystemet (och den enda akademiska grundutbildning som betalar sina elever under studietiden!), föreligger ett behov av en sådan granskning – och att den utförs av någon annan än Försvarsmakten.
En central fråga i sammanhanget kunde vara, hur mycket av Försvarshögskolans utbildningsinsatser som kommer Försvarsmakten till godo och hur mycket som rinner ut på andra arbetsmarknader. Hur många överstelöjtnanter har näringslivet behov av?