[…]Hälften av alla 18-åringar vill inte göra lumpen. Jag kan förstå dem. Om valet står mellan ett år i uniform och att starta en utbildning man ser fram emot, börja ett jobb man just utbildat sig till eller göra en efterlängtad resa skulle jag ha svarat likadant när jag var 18 år.
I själva verket var det nog också det jag gjorde. Minnet av de där dagarna på Karolinen i Karlstad är lite vaga, men jag gjorde nog mitt bästa för att få frisedel. Dessutom hade jag ju både astma och dåliga fotvalv att falla tillbaka på.
Däremot gav jag mig inte in på några försök att övertyga mönstringsförrättaren om att jag var radikalpacifist. Det kändes för dumt. När beskedet kom och slog fast att jag tagits ut för 12 månaders befälsutbildning på Bergslagens artilleriregemente trodde jag att någon gjort fel.
Jag kan som sagt förstå om unga tjejer och killar helst vill göra något annat än att marschera och skjuta lösplugg. Men jag kan inte riktigt acceptera det. Det låter naturligtvis som en kommentar från en sur gubbe, men ordet plikt har en betydelse. Ordboken talar om något man är skyldig att göra.
Det fanns skäl till att värnplikten återinfördes 2017. De skälen är ännu mycket starkare idag.
Exakt så är det med ansvaret för att försvara landet, vår samhällsordning eller vad man nu väljer att kalla det. Det är något vi är skyldiga att göra. Den som tvekar kan ju fråga människorna i Ukraina som för ett och ett halvt år sedan stod upp mot den ryska armén med alla medel. Läs artikel