Det viktigaste målet för Sveriges säkerhetspolitik är att bevara freden. Vi har lyckats med detta i över 200 år på basis av en klok politik men också till följd av gynnsamma omständigheter.
För närvarade upplever vi en spänd säkerhetssituation i Europa på grund av svåra motsättningar mellan USA/Nato/EU å ena sidan, Ryssland å andra sidan. Detta tar sig uttryck i kraftig upprustning med framtagande av nya vapensystem, även nukleära, och avancerade militära övningar med sikte på att kunna utkämpa ett krig mot den potentielle huvudmotståndaren. Frambasering sker av arméförband och missilsystem nära motståndarens gränser, i vår region nära Ryssland.
Motiveringen för USA:s och Natos militära aktiviteter är att man säger sig frukta ett ryskt angrepp på mindre, sårbara medlemsstater i Nato och/eller EU. I klartext handlar det om de baltiska staterna och Polen, men i Sverige talas det även om att Sverige och Finland skulle kunna utsättas för sådana oprovocerade ryska anfall.
Jag vill hävda att risken för ryska angrepp på enskilda medlemsstater i Nato och eller EU är obefintlig. Det finns inte några strategiska motiv på rysk sida. Konsekvenserna av ett aggressivt ryskt agerande mot Nato eller EU skulle vara förödande för Ryssland självt. Ryssland har nog av sina egna plågor.
Ryssland och USA/Nato har i själva verket inga territoriella anspråk på varandra. Spänningen beror på ingrodd misstro och historiska oförrätter. I det avseendet påminner situationen om läget inför utbrottet av Första världskriget 1914.
Den säkerhetsrisk som föreligger för Sverige är sålunda inte ett enskilt ryskt angrepp utan att den höga spänningsnivån i Europa urartar och leder till ett nytt stormaktskrig, som även drabbar oss.
Om detta är den verkliga krigsrisken, vilket jag är övertygad om, bör vi i eget intresse göra allt vi kan för att bidra till att mildra motsättningarna mellan stormakterna och minska spänningsnivån. Det var vi så vi agerade under det Kalla kriget, ofta tillsammans med Finland och andra mindre stater. Jag tänker särskilt på ESK och nedrustningsförhandlingarna. Arbetet inom FN och kampen för att förhindra användning av kärnvapen är andra centrala uppgifter. Vi skall självfallet inte försumma vårt territorialförsvar – det behövs inför en oviss framtid – men vår prioritet måste vara en utrikespolitik inriktad på fred och avspänning. Ett nytt stormaktskrig i Europa skulle medföra så ofattbara stora fasor att vi måste göra allt för att undvika det. Det kräver samverkan och dialog med andra stater i stället för utpekande av fiendestater och käcka krigsspel.
Anmärkning. – Texten återgår på ett anförande i Varberg FN-dagen 24 oktober.