Tage Erlanders Dagböcker är uppfriskande och skolande läsning. Erlander är klok, ja, ibland mycket klok och insiktsfull. Då och då är han väl närmast skvallrig. Omdömen om kollegor och motståndare är legio, och de kan vara förödande eller fyllda av respekt, men de varierar naturligtvis från tid till annan. Utnämningsfrågor, rättsskandaler, alla dessa oändliga tal som hela tiden ska förberedas och hållas, middagar som bara måste klaras av, kontakter som ska skötas, och inte minst en politik som ska mejslas ut och förankras, allt detta i ett ständigt flöde av åligganden, händelser och omvärldsförskjutningar. Det är klart att Erlander blir trött, men han kämpar på, självkritisk och ibland tvivlande på den egna förmågan och kursen, dock kommer han alltid igen.
Nedan följer några nedslag i Dagböckerna som fångar upp vissa utrikes- och säkerhetspolitiska frågor från början av femtiotalet, vilka på gott och ont bevarat sin aktualitet. Det finns mycket mer att läsa i Dagböckerna om dessa och andra utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det kursiverade nedan är min text.
21.9.1950
Samtalet utspelade sig vid en tidpunkt, då det stod klart att Norge var på väg mot ett medlemskap i Nato. Den norske ambassadören Birger Bergersen hade ofta överläggningar med Erlander. Ett i dagböckerna också åtskilliga gånger förekommande namn är Halvard Lange. Denne var under närmare två decennier Norges utrikesminister och verkade starkt för landets anslutning till Nato. -Dean Acheson var amerikansk utrikesminister.
Bergersen här och berättade mycket uppskakad vad som hänt på ett regeringssammanträde i går i Oslo. Lange hade redogjort för Achesons bud angående det europeiska försvarets organisation. Ett överkommando, en gemensam överbefälhavare. Slut på den norska försvarssuveräniteten. Alla hade suttit och kippat efter andan. Vad hade de väntat sej, när de gick in i Atlantpakten? Att de bara skulle få hjälp och inga förpliktelser?
31.1.1951
Under Koreakriget lade USA i FN:s generalförsamling fram ett resolutionsförslag, som gick ut på att stämpla Kina som angripare i Korea, om Peking inte accepterade en vapenvila, och om Kina inte gick med på det så skulle sanktioner tillgripas mot landet. Resolutionen antogs, men Sverige lade ner sin röst. Lake Succes var platsen där generalförsamlingen sammanträdde.
I går kväll kände jag en stark oro inför frågan om vi verkligen handlat rätt genom att lägga ner vår röst i Lake Success. Vi har blivit ensamma, vi har sårat amerikanerna just när vi går till svåra förhandlingar med dem, vi har tagit risker för sammanhållningen här hemma och vi har fjärmat oss från kungen. Och ändå kom jag igår efter en mycket allvarlig självrannsakan till att vi handlat rätt. I dag är jag ännu säkrare på den saken. All tvekan är försvunnen. Hade vi böjt oss här, hade vi icke haft någon rest kvar av vår självständighet. Den amerikanska kongressen hade övertagit utrikesnämndens roll.
4.2.1951
Dag Hammarskjöld, FN:s blivande generalsekreterare, var ”oberoende” konsultativt statsråd i regeringen och hade täta kontakter med Erlander. Hans fader Hjalmar Hammarskjöld hade konsulterats innan sonen valde att ingå i regeringen. Hjalmar Hammarskjöld var högerman, mycket framstående jurist med inriktning på internationell rätt, och statsminister 1914 – 17, då Sverige under första världskriget hävdade en alliansfri linje. -Ehrensvärd var chef för svenska armén.
Han berättade att hans i dag 89-årige fader i söndags sagt det var ynkligt att Norge och Danmark icke kunnat följa Sverige i Koreafrågan och att det var väl att regeringen inte gjort Ehrensvärd till Ö.B.
(…)
Motiven till min Korealinje är väl inte alldeles lätt att klarlägga ens för mig själv. På botten finns naturligtvis det motiv som redovisas utåt: Oro inför sanktionerna antingen de blir ofarliga – verkningslösa eller krigsutlösande. Men härtill kommer en önskan att göra klart att vi icke erkänner oss vara beroende av U.S.A. Att vi vågar ta en konflikt. Om vi inte någon gång gör det – vad blir det sen kvar av vår alliansfria linje? Rädsla för Ryssland kan man kalla den, om man tillhör dem som gärna slår näven i bordet – bara det är någon annans näve.
Men rädsla för Ryssland är det väl som bestämmer stora delar av svensk utrikespolitik, om det med rädsla menas att försöka klarlägga för ryssarna, att de icke har någon anledning att tro oss bli deras fiende – om vi får vara i fred för dem.
16.1.1953
Risken för ett kommande storkrig är ett återkommande tema i dagboken. Det är även förhållandet till Norge, som präglades av skepsis, inte minst mot bakgrund av att förhandlingarna om ett försvarspolitiskt samarbete mellan Danmark, Norge och Sverige hade brutit samman, varvid de två förstnämnda staterna hade låtit sig inlemmas i Natoprojektet. Denna skeptiska grundsyn är alltjämt välgrundad. Fast numera är det amerikanskt ledarskap som gäller. -Per Edwin Sköld var finansminister.
Jag kan inte skaka av mig intrycket av judeförföljelserna i Ryssland. Är det förberedelser till kriget eller är det svaghetstecken? Tyvärr det första. Det behöver inte betyda att ryssarna förbereder ett anfallskrig. De kan behöva piska fram en nationalistisk hysteri än mera om de väntar bli anfallna. Och värst av allt, de kan gå till anfall för att förekomma ett väntat anfall.
(…)
Sköld påpekade, att vi ofta blir lurade, därför att vi följer internationella överenskommelser medan andra nationer ofta har kryphål.
(…)
Ö.B. ville att vi skulle på något diskret sätt göra klart för norrmännen, att deras i stortinget framlagda försvarsledningsorganisationsplan försvårar eller omöjliggör det lilla samarbete som finns med norrmännen, eftersom detta betyder engelsk ledning över hela linjen. Jag var mycket betänksam, men Undén hade ingenting emot att tala vid Bergersen. Mina betänkligheter beror på att jag icke tillmäter samarbetet någon större betydelse, om militären följer regeringens snäva instruktioner. Jag fick ju också en obehaglig känsla av att den norska militären vill spela ut samarbetet med Sverige som ett argument för att få behålla någon självständighet. Det blir då i hög grad överdrivet.
1.2.1953
Ett åtskilliga gånger återkommande spörsmål är den norska baspolitiken. Norge gick med i Nato utan förbehåll. Men samtidigt strävade Norge efter att bidra till avspänningen genom sin baspolitik, som innebar att man offentligt deklarerade att främmande makt inte i fredstid fick anlägga baser eller lagra atomvapen på norskt territorium. Den norska hållningen var naturligtvis av stort intresse för den svenska säkerhetspolitiken, då den riskerade att involvera Sverige i andras offensiva strategier. Detta spörsmål är lika känsligt än idag, då både USA och Storbritannien getts rätt att disponera baser i Norge, även om de brukar karakteriseras som mobila. -Richard Åkerman var försvarsstabschef, Nils Swedlund ÖB och Torsten Nilsson försvarsminister.
Åkerman och Swedlund gav sin syn på den norska basfrågan. De norska baserna i Nordnorge måste ha en aggressiv karaktär. Därifrån kan Ryssland nås enklast. Överflygning över oskyddat svenskt och finskt område, där ju ryskt jaktflyg icke finnes. Gällde det allenast försvar vore det inte nödvändigt att placera flygplanen där i fredstid. Så många timmar har vi på oss. Men attack måste göras från krigets första timme.
Danska baser har en rent defensiv karaktär. Därifrån inga attacker. Användes allenast till Danmarks försvar.
Efter militärberedningen var Torsten Nilsson mycket bestämd på att vi borde låta norrmännen förstå hur vi ser på dessa ting.
3.2.1953
Diskussionen om baser fortsätter, nu med deltagande av utrikesminister Östen Undén och norske statsministern Oscar Torp.
Undén tog upp basfrågan. Det märktes att Torp innerst inne var vunnen för tanken på basupplåtelser. Erkände inte att de nordligaste baserna hade offensiv karaktär. Torp förklarade emellertid kategoriskt, att även om regeringen ville, skulle de icke kunna upplåta baser. Hela opinionen skulle bli alltför splittrad.
17.2.1953
Vid detta tillfälle talade Erlander baser med Einar Gerhardsen, som intill helt nyligen hade varit norsk statsminister och snart skulle bli det igen. Det är skrämmande mycket av aktualitet över samtalet. Det som den svenska statsledningen då gick emot, genomförs nu i Norge med etablering av amerikanska och brittiska baser högt uppe i norr.
Han inte bara accepterade utan byggde ut våra (oläsligt) resonemang om faran av offensiva bemannade baser i Nordnorge. Man måste också se dessa ting ur rysk synpunkt. Får vi amerikanskt flyg stationerat här uppe, kan vi inte förebrå ryssarna om de för att skydda sej bygger ut ett jaktflygbasnät i Finland. Det kan inte ligga i demokratiernas intresse att vi bidrar till en sådan utveckling. Det har vi sagt till amerikanerna. Därtill kommer den svåra psykologiska belastning som amerikanska soldater i Norge utgör. Det är bara några högertidningar och Lange och Torp som går in för baerna med amerikansk bemanning.
19.2.1953
Erlander i samtal med Jarl Hjalmarson, högerledaren – som Erlander nog såg som en Atlantpaktare – om försvaret av Sverige vid ett angrepp.
Nu ville jag säja: Jag tror inte på någon hjälp vid krig i den meningen, att här skulle förläggas amerikanskt flyg, sedan ett krig utbrutit. Däremot hjälp till försvar vid enstaka operationer t.ex om Sverige utsättes för invasion. Detta flyg baserat utifrån på i förväg iordningställda baser. Armén ingen som helst möjlighet till hjälp ens av denna beskaffenhet.
23.3. 1953
Basfrågan återkommer gång på gång. Erlander var genom sina farhågor i stävjande syfte kanske tidigt ute, men framsynt var det hur som helst.
Lange: Du tycks utgå från att de amerikanska baserna är ett faktum. Det är inga amerikanska baser där och det blir inga.
Erlander: Jag bara refererar militärernas bedömande i ett tänkt fall.
25.4.1953
En anteckning om kontakter med den ryske ambassadören Konstantin Rodionov.
R. litade på regeringens neutralitetspolitik. Däremot var han mycket tvivlande på höger och Folkparti. De norska baserna lika farliga, oavsett om de omedelbart bemannas av amerikanerna eller ej. Riskerna att en eller annan bomb kan falla på svenskt område betydande. Om Sverige inte reagerar inför amerikanska baser i Norge, bör väl Sverige som neutralt land kunna acceptera ryska baser i Finland.
…
Jag får dra ett streck där. Läsaren torde härvidlag ha kunnat konstatera att Dagböckerna är väl värda att läsa, inte minst för deras bäring på frågeställningar av högsta aktualitet än i dag. En alltför urarva socialdemokrati har anledning att granska den egna historiska kursen och återfinna en hållbar nationell strategi värd namnet. Därvidlag skadar det inte att läsa Erlanders Dagböcker.